Kommentar: LRF om glesbygden

Brev till ledarsidan: Sätt inte stad mot land

Landsbygdsväljarna är partiernas nya favorit, konstaterar Carolin Dahlman i SvD. Så långt kan jag som förbundsordförande i Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) hålla med henne. Den senaste tiden ser vi hur allt fler partier insett behovet av att flytta fram sina positioner. För oss som lever och verkar på landsbygden är det glädjande.

Däremot finns mycket i övrigt att invända mot Dahlmans text. Inte minst den del där hon utmålar många landsbygdsbor som tärande som lever i avlägsna delar av landet på bekostnad av andra, stadsbor får vi förmoda. Det är både en skev och onödigt konfliktskapande beskrivning. Vi skulle kunna påtala att Dahlman får en stor del av elen från vattenkraften, att gruvorna har bidragit till skatteintäkter som går till hennes och allas vår vård, skola och omsorg. Och att maten hon äter kommer från svenska bönder. Men när blev Sverige ett land där vi ställer olika landsändar mot varandra?

Sverige är det EU-land som urbaniseras snabbast. Drygt varannan kommun tappar invånare och till år 2050 förväntas sjuttio procent av Sveriges befolkning att vara bosatt i städer. Gapet mellan landsbygd och storstad har på ett sätt aldrig varit större. Men paradoxalt nog innebär det samtidigt att stad och land kanske aldrig mer har varit beroende av varandra, inte minst genom den mat vi alla äter och den energi som värmer våra hus. Det gör också den skeva bilden av landsbygden allt mer allvarlig.

LRF företräder mer än 170 000 medlemmar, och närmare 90 000 småföretag. Alla verksamma på landet. Vi vet vilken vilja, kraft och företagsamhet det finns på landsbygden. Vi vet att utvecklingen på landsbygden i stor utsträckning drivs framåt av engagerade människor och företag, många gånger med den gröna cellen som bas.

Vi vet också att landsbygden inte är ett tärande område som förväntar sig att bli försörjd av andra. Landsbygden befolkas av människor med samma strukturella behov som människor med bas i staden; med samma vilja att försörja sig, samma behov av kunskap och rekreation och samma utmaning att få ihop livspusslet.

Även förutsättningarna för detta livskraftiga och företagsamma leverne är desamma på landet som i staden; god tillgång till infrastruktur, kommersiell och kommunal service, utbildad arbetskraft, bredband och telefoni och en effektiv skattelagstiftning. Men det är här som skillnaden kommer – för hur detta görs, hur man driver en politik för landsbygden, skiljer sig åt mellan stad och land. För det krävs en annan analys, annan ekonomisk logik och andra ställningstaganden vid den praktiska utformningen.

Allt fler tenderar att se staden som norm och landsbygden som undantag. Det är hög tid att vända på det perspektivet. Stad och land är beroende av varandra.

Helena Jonsson, LRFs förbundsordförande