Brev från en mamma till dotter med autism

Vi har fortsatt mycket läsarkontakt med föräldrar och pedagoger kring barn med särskilda behov. Ytterligare en förälder har skrivit brev till ledarsidan om sin situation och oro inför de nedskärningar av stödet till barn med särskilda behov som utbildningsnämnden i Stockholm beslutat om:

Vi såg redan när vår dotter var 1 år att hon var annorlunda. Vi har en dotter som är två år äldre, som följde normala utvecklingskurvor. Men inte den yngre, som t ex inte förstod vad vi sa, så vi började utreda. Då var det ganska mycket köer, men vi fick en diagnos innan hon var 3 år.

Vi fick hjälp hos Tipo, som är ett företag som BUP/landstinget hade köpt in för att ge intensivträning till barn med autism. Hon fick en resursperson på dagis, och vi tränade jättemycket hemma. Det gav bra resultat, så när hon skulle börja 6-årsverksamhet så fick hon börja i vanlig klass. Men var man inte klassad som förståndshandikappad så fick man inga extra pengar, och då ville skolan inte ha henne. “Är ni säkra på att ni tillhör den här skolan?” “Ja”, sa vi, “vi bor 100 m härifrån”. “Ska hon inte gå på särskola?” Vi gjorde en pedagogisk utredning, och den kom fram till att hon inte var ett särskolebarn. Vi höll ändå nästan på att sätta henne i särskola i alla fall, för att vi var så desperata efter att få extra hjälp till henne. Idag kan jag nästan förstå skolans inställning, att de var rädda att ta emot henne om hon inte fick kosta något extra.

Nu är vi tillbaka där vi var när min dotter började skolan, att dessa barn inte ska få extra resurser. I Stockholm har nu många barn fått avslag på ansökan om extra bidrag och för andra har anslaget halverats. Enligt beslutet ska man också bara kunna få extra resurser i ett år. Tror kommunen att behoven går över efter det? Vi måste acceptera att barn kan ha väldigt stora behov, även om de är normalbegåvade. Under ett par år har dessa barn fått en extra skolpeng och för många har det betytt att de kunnat gå i en anpassad skola. Vad är det som har förändrats? Behoven har ju inte blivit mindre.

Min dotter gick i skolan i 1,5 år och det var ganska jobbigt. Därefter flyttade vi till Kenya där hon fick gå i svenska skolan. Det var mindre där, och färre elever, så det fungerade lite bättre. Vi kom tillbaka när hon gick i fyran. Svårigheterna blev större. Vi hade diskussioner med hemskolan som sa “ja, jag tror hon klarar sig jättebra utan extra resurser, ta det lugnt, hon klarar sig nog bättre än vad ni tror”. Det kändes som de inte ville förstå vilka stora behov min dotter har. Då började vi med resursskola. Först hamnade vi på två som inte var bra. Man behöver inte kunna något om autism för att skapa resursskola, tyvärr. Nu går hon sin andra termin på Lunaskolan, och det fungerar jättebra, och jag känner att hon nu har en rimlig chans att klara skolan. Som det är i den vanliga skolan idag, skulle min dotter aldrig klara skolan med godkända betyg och antagligen börja skolvägra för alla sociala misslyckanden.

Det borde vara det viktigaste, att barnen får gå igenom skolan med självförtroendet i behåll och med betyg som speglar vad de kan prestera. Hon kommer att ha svårt i arbetslivet ändå, och ska hon ha en rimlig chans, måste hon klara skolan. Många barn som kommer till specialskolorna har år av misslyckanden i den vanliga skolan bakom sig. De har skolvägrat, fått dåligt självförtroende, är deprimerade, har inte fått godkända betyg etc. Varför ska de tillbaka till en vanlig skola som uppenbarligen inte klarat av att ta hand om dem?

Jag skulle gärna se ett inkluderingsalternativ, där barnen skulle kunna gå med icke-autistiska barn. Men man kan inte skapa det genom att kicka ut barnen där det fungerar, utan genom att bygga upp det först. Jag tror på att man skulle försöka ordna olika satellitskolor i Stockholm, där man verkligen blir bra på autism. Men idag är det ingen som får uppdraget att “ni tar hand om autism – ni blir superbra på det, och ni får de här pengarna för att göra det.”

På satellitskolorna skulle det kunna finnas möjlighet att både vara i liten grupp och tillhöra stor klass. Olika lösningar skulle passa för olika barn. Vissa skulle må bra av att få vara med andra barn i större utsträckning, medan vissa behöver mer av små grupper eller resursskolor.

Det är inte så att de här barnen inte kan lära sig. Det kan de ofta, om de får anpassning. Min dotter har t ex jättesvårt att lära genom att lyssna utan måste få allt skriftligt och har en massa andra svårigheter som jag inte vill gå in på här. Men med rätt inställning, engagemang och en omgivning som förstår det här, så kan hon och andra barn med dessa svårigheter få väldigt mycket ut av skolan.

Nu talar man som om det är orättvist att man ger de här pengarna till barn med särskilda behov och säger att det är mer rättvist att pengarna går till alla barn, men jag kan inte förstå det. Det är bara så att vissa barn kostar mer och har mera behov än andra. Jag tror inte de kan föreställa sig hur svårt det är. Var med min dotter en dag, säger jag, så ser du hur hon måste kämpa, med allt som du som inte har autism inte behöver tampas med.

I Sverige är vi dåliga på sysselsättning när det gäller människor med särskilda behov, och kan vi inte ge dem en skolgång, får vi ännu fler unga vuxna med dåliga förutsättningar till ett värdigt och produktivt liv.

Min fråga är hur Stockholms stad tänker se till att min flicka och andra autistiska barn ska klara skolan när man skär ner anslagen till resursskolorna och inte ger våra barn en högre skolpeng? Och vad tycker Lotta Edholm och Stockholms stad att vi familjer ska göra om det enda nu fungerande alternativet försvinner?

Elizabeth Narrowe