Intervjuad: Joanna Andreasson

Illustratören Joanna Andreasson är född i Sverige, uppvuxen på Irland och numera bosatt i New York, USA. Hon är utbildad på Konstfack och har bland annat ställt ut verk på Liljevalchs i Stockholm och på Sveriges generalkonsulat i New York. 2006 designade hon den nya versionen av samhällsmagasinet Neo. Från och med i dag kommer Joannas illustrationer att synas återkommande på ledarsidan.

I tidningen i dag har du gjort en grafisk illustration föreställande en dalahäst vid ett vägskäl som publiceras tillsammans med Toves Lifvendahls söndagskrönika. Hur skulle du beskriva ditt eget bildspråk?

– Jag har inte riktigt någon klar stil, men det är som om den tycks komma fram ändå – hur jag än gör. Sedan gillar jag att prova nya saker, nya tekniker och kombinera sådant som jag ser omkring mig – färg, något nytt typsnitt eller något mönster på ett tyg.

Hur brukar du tänka när du tar dig an nya uppgifter?

– Det beror förstås på uppgiften. Men med en redaktionell text till exempel, så är det först mycket ”tänk” och sedan ett ”lek” med bilden. Om det är bråttom, eller om det inte finns någon färdig text, så spånar jag från en synopsis och pratar mycket med redaktören eller författaren så det inte blir fel spår. Jag vill hitta något nytt i texten, ett oväntat sätt att summera idén. Samtidigt är det viktigt för mig att bilden är fin och har en sorts atmosfär.

“Jag vill hitta något nytt i texten, ett oväntat sätt att summera idén.”

Tycker du att det är någon skillnad på att illustrera politiska budskap jämfört med en text som inte syftar till att bilda opinion?

– Opinionstexter är särskilt intressanta att jobba med eftersom det gäller att säga något ytterligare med bilden. Till stor del handlar det om att ge en ingång i texten och det stora syftet är att bilden ska locka till läsning. Utgångspunkten är att illustratören jobbar för texten, och det vore konstigt att försöka visa en helt annorlunda ståndpunkt eller uppfattning i illustrationen. Redaktionella illustrationer är en särskild sort – man lyfter fram någon aspekt i texten, framhäver något som finns uttryckligen eller underliggande, eller helt enkelt sammanfattar texten.

Förr var det vanligt att med illustrationer i böcker, något som i dag mestadels syns i barnböcker. Vad tror du att den utvecklingen beror på?

– Pengar är nog stora anledningen. Jag skulle personligen önska att bokillustrationerna kom tillbaka mer. I dag låter vi filmatiseringar ge bilderna till många böcker, och det är tyvärr inte alltid så lyckat.

Ser du att intresset för illustrationer är på väg tillbaka?

– Intresset går i vågor, men jag tror generellt ändå att illustrationer alltid haft en stor plats i Sverige. Och kunskapen hos svenska köpare av illustration har alltid varit hög.

New York beskrivs ofta som ett kreativitetens och ambitionens Mecka. Hur upplever du att det är att bo och arbeta som illustratör där?

– Det är en plats som influerar samtidigt som den inspirerar mig till att vilja jobba. Jag får ett driv i New York som jag inte får någon annanstans. Det är en kliché, men det känns som en stad där allt är möjligt.

Vad har du för ambitioner framöver?

– Jag har en del olika projekt som jag skulle vilja ha tid att slutföra. Några barnböcker och stora målningar. Så… en utställning och lite utgivna böcker! Men det går inte en dag utan att jag får någon galen idé som jag skulle vilja prova …