Intervjuad: Claes Arvidsson

Tidigare i år slutade Claes Arvidsson efter över tio år som ledarskribent på SvD. Sedan dess har Claes fortsatt att skriva på frilansbasis och kommer framöver att synas på ledarsidan återkommande.

Vad arbetar du med nu?

– Dels jobbar jag med försvar och säkerhet i olika sammanhang i Sverige, bland annat med ett projekt som Kungl Krigsvetenskapsakademin driver. Men mitt huvudfokus är den bok jag skriver, som kommer ut i vår, om hur förändringen har sett ut under åren med den borgerliga alliansregeringen. Det kommer att bli ett slags bokslut över hur man först tänkte och hur det har blivit. Boken tar också upp hur det politiska fältet liksom svenskarnas värderingar har förändrats.

Nyligen flyttade du till Oslo. Kommer du att skriva mer om norsk politik?

– Under min tid som ordinarie ledarskribent på SvD har jag följt norsk politik och kommer att fortsätta göra det – det ska bli särskilt spännande att följa Stortingsvalet i september. Min arbetsbas kommer fortsatt att vara Stockholm, men jag hoppas kunna växla in i ett norskt sammanhang mer framöver.

”Det behövs mer offentligt tryck i debatten för att försvars- och säkerhetspolitiken ska förändras.”

Många förknippar dig framförallt med försvarsfrågorna som du har skrivit mycket om under åren. Det har i bland sagts att försvarsdebatten i Sverige kan delas upp i de som skönmålar och de som svartmålar, vilket ger en svartvit bild. Hur ser du på den svenska försvarsdebatten?

– I våras presenterade jag en rapport för Folk och Försvar om mediadebatten i vintras som handlade om ”enveckasförsvaret”. I rapporten pekade jag på att den debatten hade blivit omfattande, eftersom vad som hände var att den klickade i medielogiken. I efterhand kan jag beklaga att jag skrev den rapporten, eller egentligen att det numera har blivit tystare från ÖB och andra. Det är tråkigt. Det behövs mer offentligt tryck i debatten för att försvars- och säkerhetspolitiken ska förändras.

Under rubriken Inte så munter bild av försvaret skriver Claes i dag om hur omvärlden betraktar det svenska försvaret. Något som vissa kanske skulle vilja kalla orättvis svartmålning, men som faktiskt – och dessvärre – återspeglar hur Sveriges förmåga uppfattas internationellt.