Hejsan Obban, hej Baracken, Här e’ brev från svenska facken…

Det var först sent igår kväll jag upptäckte det, brevet från LO, TCO och Saco till Barack Obama. Jag blev irriterad och högst misstrogen. Irriterad över hur en massa överlyckliga borgare och Svenskt näringslivare delade det, till synes helt utan att fråga sig om brevet verkligen var på riktigt. Ett skadeglatt fnitter spred sig över Twitter.

Så himla fånigt och lågt, tänkte jag, att låtsas tro att det är äkta. Självklart skickar inte Sveriges tre centralorganisationer ut något sådant. Att tro så lite om sin politiska motståndare säger mer om en själv än om motståndaren, tänkte jag. Det kanske är något borgerligt ungdomsförbund som spelar oss ett spratt, tänkte jag. På sin höjd är det ett utkast, men absolut inte det riktiga brevet som skickats, tänkte jag.

Men det var inget spratt och det var inget utkast. Det felstavade mejlet på tafatt och stolpig engelska, fjärran från formell kommunikation var alldeles äkta och nu vet jag varken ut eller in. Och inte hjälper det att läsa att LO höll i pennan, men att skrivelsen likväl passerat såväl TCO:s som Sacos ögon innan den gått i väg. Under dagen har jag noterat att det i sociala medier pågår en del ilsken argumentation, bland annat enligt modellen att det skulle vara klassförakt att klaga på arbetarnas stavförmåga.

Vilket trams. Detta handlar sannerligen inte om klass, utan enkom om pur häpnad över ett kompetenshaveri från ett par av Sveriges största och mäktigaste fackorganisationer. Sådana som aldrig skulle gjort en sådan fadäs för 20 år sedan. Det är helt enkelt ett sånt där ögonblick när man inser att pappa inte är starkast i hela världen, när allt kommer omkring.

Att Obama skulle dyka upp i LO-borgen är kanske ett långskott, som Karl-Petter Thorwaldsson uttrycker det. Men om det nu inträffar är en adekvat uppföljande nyhetsrapportering – som matchar inbjudan – den som motsvarar hur vi skulle rapporterat när Lisa, 6 år skickat brev till presidenten/kungen/statsministern och fått svar. Det vill säga en reporter får väl åka ut och storögt fråga Kålle, 48, hur det kändes att skaka hand med en riktig president…

Dock. Frånsett själva brevet så finns det faktiskt guldstjärnor att dela ut. Att LO, TCO och Saco vill göra sitt när det kommer till möjligheterna till frihandel med USA är mycket välkommet och ingenting att skratta åt eller häpna över.