Filmtajm med Stefan Jonsson

Häromdagen på Brännpunkt bemötte integrationsministern Erik Ullenhag den kritik som Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, tidigare riktat mot en del av regeringens satsningar mot hedersvåld, nämligen en informationsfilm som polisen använder sig av i sitt arbete. ”För mig är kritiken obegriplig”, skriver Ullenhag. Det hedrar honom. För, som ministern skriver, ”Följden av ett sådant resonemang är nämligen farlig, den är att vi inte vågar ta tag i hedersförtrycket. Och effekten är då att vi sviker flickor bara för att de har en viss etnisk tillhörighet.”

Filmen har diskuterats förut på SvD:s ledarsida.

Tidigare i vår tog vår kolumnist Johanne Hildebrand den i försvar och slog fast att det inte finns några ursäkter för att neka till att förtryck av den sort som skildras i filmen: ”Men att neka till att dylikt pågår är ju att blunda för hederskulturens existens och orsaker, och då lär inget förändras eller förbättras för de utsatta.” De mänskliga rättigheterna gäller för alla, kort sagt.

Även jag själv har diskuterat Jonssons märkliga kritik. Vid en manifestation för att hedra Pelas 14-årsminne och Maria-Barins 1-årsminne höll jag ett tal som inkluderade saken.

I en replik till Erik Ullenhag försvarar sig idag Stefan Jonsson. Man kan säga att han varken tar till sig eller förstår den kritik som riktats emot hans resonemang. Snarare gör han ett omtag på samma refräng och fortsätter envisas med att det är i sig fel och ”stereotypiserande” att beskriva ett hedersförtryck som väsensskilt från den frihetsinskränkning som vilken tonårsflicka som helst kan känna om hon, likt en av flickorna i filmen, inte får gå på fest. Jonsson bevisar bara att han inte förstår att beskrivningen framstår som väsensskild eftersom det de facto finns en avgörande skillnad mellan de två scenarier han söker likställa. Skillnaden ligger i att i hedersfallet finns det ett underliggande hot, en bortre gräns, vid vilken den utsatta flickan kan råka ut för våld och rentav mord och att dessa hotfulla omständigheten dessutom inte sällan är något som flera i hennes familj anser vara den korrekta hanteringen.

Jonsson uppfattar att filmen uppmanar tjejer med utländsk bakgrund i största allmänhet att vända sig till polisen om de inte får gå på fest. (Genom att tvisten kodas så.) Varför han tror det förstår jag inte. Filmen vänder sig uttryckligen till flickor och kvinnor i hedersförtryck. Inte, vilket Jonsson verkar tro, till tjejer med ”invandrarföräldrar”.

”Invandrarföräldrar” är för övrigt bara ett av de i onödan luddiga begrepp som Jonsson tar till för att beskriva och kritisera filmen. Han talar även om att filmens scenarier blir en ”metafor för ”osvenska” mäns kontroll över kvinnor”. Men inte heller detta stämmer ju! Filmen handlar inte om ”osvenska män” i största allmänhet, vad det nu ens ska betyda. Varför använder Jonsson så otydliga och märkliga begrepp, när han mycket väl vet att målgruppen för filmen är både specifik och tydlig – unga som drabbas av hedersförtryck? Inte unga som vägras partaj, inte unga med ”invandrarföräldrar”, inte unga som drabbas av ”osvenska män”. Om detta är vad Jonsson läser in i en film bara för att dess skådespelare har mörkt hår så är han att beklaga. Har han funderat på att det kanske kan vara hans blick som stereotypiserar, snarare än filmen?