Arbetslivet handlar inte om att tänka utanför ramarna

Drömmen om den perfekt matchade individen måste överges för att arbetsmarknaden ska fungera bättre än idag. Det är slutsatsen Emelie Lilliefeldt och Håkan Regnér, företrädare för Sveriges Akademikers Centralorganisation, Saco, landar i på DN-debatt i dag.

Argumentationen som för dem dit inleds i att företag efterfrågar relevant utbildning och arbetslivserfarenhet när de rekryterar. Eftersom det som bekant är svårt att få erfarenhet utan ett arbete måste det vara företagens ansvar att se till att erfarenheterna skapas, går resonemanget. Och så har problemet med bristande matchning på arbetsmarknaden helt lämpats över på företagen. Arbetsgivarna uppmanas vidare till självreflektion: Vet arbetsgivarna verkligen vad de behöver? Vågar arbetsgivarna tänka utanför ramarna?

Det Saco-företrädarna vill varna för med debattartikeln är alltför specialiserade utbildningar som de menar begränsar rörligheten på arbetsmarknaden. Vilka utbildningar som åsyftas framgår emellertid inte. Utifrån meningar om att utbildning aldrig får vara anpassad till starka arbetsgivares tillfälliga önskemål tycks det i själva verket vara arbetsgivarnas intressen de vill varna för. Och mellan raderna går det att uttyda att den högre utbildningen minsann ska stå orörd. Där finns generell kunskap och kompetens att tillgå – särskilt sedan utbyggnaden av högskolan.

En något mer självkritisk hållning från akademiskt håll hade varit att föredra. Särskilt som principfrågan som tangeras i debattartikeln är den om vad högre utbildning ska vara. Hur stort utrymme får bildningen, och hur skräddarsydd för näringslivet ska utbildningen vara? Dessa är dock inte frågorna som ställs rakt ut, eftersom debattartikelförfattarna helt och hållet har valt att formulera problemet kring arbetsgivarnas krav, vilka hävdas vara för fokuserade på att hitta rätt person till ett jobb direkt.

”Alla människor, oavsett bakgrund, lär sig jobbet genom att utföra det” och ”kostnaden för att introducera nyanställda på jobbet ska ligga på arbetsgivaren, inte på enskilda eller staten” fastslår Saco-företrädarna. Men om bakgrunden, vilket måste antas vara utbildningsbakgrunden, inte spelar någon roll och om enskilda och skattebetalarna inte ska stå för några kostnader, hur kan man då motivera allmän och avgiftsfri, dessutom utbyggd, högskoleutbildning?

Kanske går det om man har inställningen att utbildning och jobb i första hand är till för självförverkligande. Något man känner för, eller inte. Det är ungefär så Saco-företrädarna resonerar kring matchningen: ”Efter en tid känner sig nog de flesta ändå lite felmatchade”. Företagen uppmanas låta de anställda utvecklas och bidra med nya perspektiv utifrån sin (oklart vilken) utbildningsbakgrund.

Förvisso är det inget fel i det. Men om vi trots allt utgår från att arbetsgivarna har en rimlig uppfattning om vilken kompetens de söker och att arbetslivet primärt inte handlar om att tänka utanför ramarna, så behöver den allmänfinansierade högre utbildningen vara relevant för de jobb som utlyses. Och att vara lyhörd inför vilka kompetenser som efterfrågas, i syfte att skapa en mer välfungerande arbetsmarknad, är knappast att falla offer för starka arbetsgivares önskemål.