När en pandemi slår till

I går morse möttes vi av rubriker om varningar för ett nytt fågelinfluensavirus. Sven Britton, professor i infektionssjukdomar vid Karolinska Institutet, intervjuades i P1-morgon om viruset som tidigare i år upptäcktes bland tamfåglar som säljs på stora marknader i Kina. Då viruset har spridits bland levande fåglar var Brittons förslag för att få stopp på viruset att Kina, med hänvisning till att det är en totalitär stat, enkelt skulle kunna införa förbud mot försäljning av levande fåglar på marknaderna.

Nåväl, Britton må ha uttryckt sig slarvigt, men knappast behövs ett totalitärt styre för att förhindra virusspridning. Nu ska kinesiska myndigheter förvisso ha stängt fågelmarknaderna, varefter inga nya fall av människor som smittats via fåglarna ska ha rapporterats, men ett sådant beslut hade lika gärna kunnat fattas i en demokrati. Och demokratiska värden – framförallt transparens – är av betydelse i sammanhanget.

Varningsrubrikerna i går morse handlade om att viruset, H7N9, som upptäckts i Kina visade oroande tecken på att kunna sprida sig. ”Hela världen skulle kunna drabbas av det om det får fart”, sade Annika Linde, överläkare vid Smittskyddsinstitutet, till Sveriges Radio. Då viruset är helt nytt för människan finns varken immunitet eller vaccin som biter. Konsekvenserna skulle kunna bli stora.

På eftermiddagen tonades varningarna emellertid ner. ”Under det halvår som kineserna har observerat viruset finns inga tecken på att det kan spridas från människa till människa på ett sätt som gör att man skulle behöva vara oroad”, sade Anders Tegnell, statsepidemiolog på Smittskyddsinstitutet och kollega till Annika Linde. Vidare menade han att det förr eller senare kommer att dyka upp en pandemi, men att det inte går att svara på om det är det här viruset eller något annat. Den insikten får vi leva med.

Information om nya virus och smittovägar är högst relevant för medborgarna att ta del av. Ändå finns det skäl att undra vilken roll allvarliga varningar, som några timmar senare inte längre framställs som något att oroa sig över, spelar i framtida hantering av en eventuell pandemi. Det ligger förstås medialogik bakom, men experter och epidemiologer har också ett ansvar. Det räcker med att dra sig till minnes hur diskussionerna gick för några år sedan, när den nya influensan A/H1N1 2009, även kallad svininfluensan, spred sig över flera världsdelar till en pandemi. Oron, men framförallt osäkerheten kring vilka bud man skulle lyssna på – inte minst i fråga om vaccinet – var stor.

I ett sådant läge kan det förstås vara frestande för politiker eller experter att önska att det gick att inordna medborgarna i strikta led, men det är just då behovet av transparens och en öppen dialog är som störst.