Siri Steijer
Vilken status har egentligen polisen? Frågan aktualiseras inte minst efter händelsen på Kungsgatan i centrala Stockholm natten till fredag. I ett filmklipp visas hur en kvinnlig polis och hennes hund går till attack mot en, då till synes lugn men berusad man. Mannen ska enligt uppgift innan händelsen ha misshandlat två personer och slagit sönder fönsterrutor. Han är i dag misstänk för olaga hot, skadegörelse och misshandell. Men just i den situationen som filmas är han lugn och det våld polisen använder mot honom ter sig överdrivet.
Polisen är också misstänkt för att ha använt mer våld än situationen krävde. Men hon är inte tagen ur tjänst, utan får jobba kvar på polisens hundenhet medan brottsutredningen mot henne görs. Det är ett märkligt beslut, inte minst eftersom det riskerar att uppfattas som nonchalans från polisens sida.
Naturligtvis är det viktigt är att inte döma den kvinnliga polisen i förväg, men att ge henne en paus från sitt arbete vore fullt rimligt. Som en markering för allmänheten, och som ett bevis på respekt och ödmjukhet inför det enorma ansvar man har som förvaltare av våldsmonopolet. Polisbrutalitet och övervåld är allvarligt, och det som syns i filmklippet borde räcka för att myndigheten ska dra öronen åt sig.
Polisers handlande brukar försvaras med att ”de bara är människor” och att de trots allt gör det hårda jobb vi andra vill slippa, men som behövs för att samhället ska vara säkert. Det är sant. Just därför måste man kunna förvänta sig mer av en polis än av civila medborgare. Det ingår i polisyrket att kunna behärska sig i provocerande situationer och ha sinnesnärvaro nog att inte bruka överdrivet mycket våld.
Det är viktigt att medborgare inte behöver tvivla på polisens lojalitet. I dagsläget ter sig dessvärre valet mellan att hålla den kvinnliga polisen om ryggen, och att värna allmänhetens förtroende för polisen ha fallit till den förstnämndes fördel. Är det verkligen så polisens prioriteringar ska se ut?