Kinesiska är inget världssspråk

Ni vet väl att det kinesiska tecknet för kris också betyder möjlighet? Nej, förutom att det är en sliten klyscha så är det också en myt. Och Europas ekonomiska kris gör inte Kina automatiskt bättre. När jag läste sociologi vid på Lunds universitet 2004 hade vår kursansvarige professor som hobby att berätta för oss vilket bakvatten vi befann oss i. ”Framtiden finns i Kina!”. Så ville man locka studenter till det nordiska samarbetet på Fudan university i Peking. Flera åkte mycket riktigt dit och påbörjade den mödosamma kampen med att lära sig tala kinesiska, alltså mandarin. Som svenskar hade vi sociologistudenter inga problem att få både ångest och skamsköljningar över hur provinsiella vi var. Förr i tiden var det Tyskland, sedan USA och nu är det Kina som ger oss mindervärdeskomplex.

Det är helt enkelt slöseri med tid att läsa kinesiska, menar Erik Ringmar, professor i Shanghai, på DN Debatt i dag. Att lansera kinesiska som ett världsspråk har varit en krass strategi av skolor och universitet för att nischa sig och locka till sig dem med statusångest. Kinesiskan är ett stort språk, men inget världsspråk, skriver Ringmar. Kineser som vill ha kontakt med omvärlden lär sig engelska, precis som vi svenskar gör. Och Kina saknar den kulturella dragningskraft som krävs för att göra mandarin till ett nytt världsspråk. ”Det var så franskan blev lingua franca i Europa på 1700-talet, det var så tyskan tog sig fram på 1800-talet och det var så engelskan etablerade sitt världsherravälde efter 1945. Swing it, magistern!”.

Visionen om Kina som framtidens nya supermakt syns i populärkulturen. I dataspelet Fallout 3 är det en kärnvapenduell mellan USA och Kina år 2077 som gör världen till en knappt beboelig ödemark. I science fiction-serien Firefly har de amerikanska och kinesiska kulturerna blandats, och de i huvudsak engelskspråkiga karaktärerna slänger sig med kinesiska svordomar och slang. Men det är just science fiction.

Kina är ingen kulturell stormakt och det lär därför dröja länge innan kinesiska blir världens nya lingua franca, skriver Ringmar. ”Det enda som skulle kunna ändra den slutsatsen är ett tredje världskrig. Om Kina besegrade USA i en kärnvapenduell kunde vi kanske hamna i en Bladerunner-liknande värld där vi alla äter nudlar och talar kinesiska. Men ett sådant scenario är ytterst osannolikt och inte en bra utgångspunkt för svensk utbildningspolitik.”

Det är otroligt svårt att lära sig att tala och förstå kinesiska, och ännu svårare att lära sig läsa och skriva. Till och med kineser själva har svårt att lära sig det senare. Varje gång man väljer utbildning är det en investering som noga bör vägas mot andra alternativ. Ringmar har förmodligen rätt i att kinesiska, utöver att vara jobbigt, är relativt oanvändbart. Men vad ska vi då aga oss med som straff för hur provinsiella vi är? Att ge sig på den svåra kinesiskan passar ju så bra som botgörelse för den eurocentrism vi anser oss skyldiga till.