Grön korsvitalisering av parlament

Under helgen meddelande Miljöpartiets tidigare språkrör Peter Eriksson att han kandiderar till Europaparlamentet.

– Jag är omåttligt stolt över att vara ordförande i konstitutionsutskottet (KU). Men det kan jag ju inte fortsätta med eftersom jag enligt våra principer roterar ut i nästa val, förklarade Eriksson vi en pressträff i Almedalen i söndags.

– Det mest spännande jag kan göra, fortsatte han, är att göra ett försök och se om jag kan komma med i EU-parlamentet.

Jo, det blir säkert rafflande.

På sidan fem i MP:s partiprogram kan man läsa följande:

”Alla bör få möjlighet att arbeta politiskt under någon del av livet. För att underlätta detta vill vi begränsa hur många gånger man kan ställa upp till omval till ett politiskt förtroendeuppdrag. Inom Miljöpartiet tillämpar vi en rotationsprincip. För att öka möjligheterna för dagens unga att engagera sig och påverka vårt framtida samhälle vill vi sänka rösträttsåldern till 16 år. Olika erfarenheter och bakgrunder är av största vikt för demokratin i alla sammanslutningar där beslut fattas och därför vill vi i alla sammanhang verka för jämställdhet och mångfald.”

Även utanför programmet förordar man denna princip avsedd att inkludera och skapa fräschör. Bara häromveckan tyckte Maria Ferm på Brännpunkt att modellen kunde kopieras in i nämndemannasystemet och för ungefär ett år sedan pläderade Mehmet Kaplan för att principen ska införas i hela riksdagen (Aftonbladet 10/8). Nuvarande språkröret Gustav Fridolin motionerade om just detta redan 2002, och argumenterade bland annat så här:

”Våra folkvaldas uppgift är enligt regeringsformen att vara folkets representanter, ingenting annat. Saknar man, eller har dålig kontakt, med samhället kan insikter och moraluppfattning komma att uppluckras. Detta kan resultera i brister i beslutsfattandet samt en risk för att de som vistats länge i maktens korridorer kan komma att gå andras ärenden än folkets. Därtill skapas en grogrund för uppkomsten av ”affärer” och ”skandaler”. Vidare medför framväxten av en yrkesmannapolitikerkår att underlaget för våra folkvalda begränsas, eftersom bristen på rotation medför minskat behov av nyrekrytering. Vi riskerar att förlora intresserade och engagerade potentiella folkvalda.

Mot bakgrund av ovanstående tror jag på den princip som vi i Miljöpartiet refererar till som rotationsprincipen. Den innebär att ingen får sitta på samma politiska uppdrag längre än tre mandatperioder i följd. Tack vare den principen är det bevisligen enklare att ta sig in på politiska uppdrag och att arbeta med politik i några år för att sedan göra andra saker, inom Miljöpartiet än inom andra partier. Rotationsprincipen vitaliserar partiet, politiken samt ger en rikare referensram att ösa ur. Fördelarna är sådana att det närmast är svårt att förstå varför inte övriga partier anammat samma princip. Det har de dock av någon outgrundlig anledning inte gjort.”

Man undrar om andra partier framstår som lika outgrundliga för Fridolin idag, nu när Peter Eriksson roterar ut ur riksdagen och, sannolikt, in i Europaparlamentet..?

Nåja tänker du kanske. Erikssons sorti kommer ju åtminstone att bereda plats för en ny och vital kraft i riksdagen? Njae, förmodligen inte. Samma rotationsprincip kräver nämligen att mångårige EU-parlamentarikern Carl Schlyter roterar ut från denna församling. Och gissa vad han kandiderar till om ett år? Jajamensan, riksdagen. Så nej, någon nyrekrytering kan man troligen inte kalla det.

Men vad vet jag om gröna politikerodlingar. Kanske är detta exempel på någon särskilt bra och biodynamiskt grön korsvitalisering av olika parlament…