Sagt vid kvällens manifestation

Ikväll höll GAPF manifestation på Medborgarplatsen och jag hade äran att få säga några ord. Så här sade jag:

Om jag plötsligt upptäckte att jag hade 25 missade samtal från någon i min familj så skulle mitt hjärta börja bulta lite extra. Jag skulle bli rädd och nervös att någonting hemskt hänt någon av mina nära och kära.

Exakt så reagerar förmodligen en majoritet av alla människor. Men så finns det en annan reaktion. Även den består av nervositet och rädsla, men inte för att man oroar sig för sin familjs välbefinnande, utan för att man är rädd för sin familj. Rädd att hamna i onåd, rädd att göra fel, rädd att bli avslöjad vid något tillfälle då man kapat åt sig en liten liten stund av frihet. Rädd för skäll, rädd för våld, rädd om livet.

Hela det paketet av känslor, inklusive de missade samtalen, skildras väldigt väl i en informationsfilm från polisen och Länsstyrelsen i Östergötland. Ja, jag talar om filmen som Stefan Jonsson, professor vid Linköpings Universitet, tycker ”spär på och bekräftar den stereotypa bild som finns av hedersrelaterat våld”. Det är inte otänkbart att flera av talarna här idag kommer att både nämna och bemöta hans kritik så jag ska inte gå in mer på honom. Men vi kan väl säga så här. Om man bekymrar sig mer om ”bilden av hedersrelaterat våld” än om själva våldet så har man lite konstiga prioriteringar, kan jag tycka.

Idag hedrar vi Pela, vars liv togs ifrån henne för 14 år sedan. Idag hedrar vi också Maria, som lämnade jordelivet för bara ett år sedan. Mellan Pela och Maria är det tretton år. En hel tonåring av tid. Men logiken bakom de här morden är densamma, år efter år. Unga människor som fråntas självbestämmanderätt, som tvingas bära hela sin familjs heder. Som blir bestulna på sina liv.

Tiden går, men det står inte stilla. Saker görs, både på det abstrakta planet, som när Fadimes minnesmärke invigdes i Uppsala häromveckan – och på det konkreta planet – som i att Stockholms läns första resurscentrum mot hedersförtryck (Origo) invigdes tidigare i våras. Även på lagstiftningsnivå händer det saker. Barn- och tvångsäktenskap har nyligen utretts och det pågår en utredning om våld i nära relationer, där hedersfrågor lyfts fram särskilt. Så visst händer det saker. Åtgärder sätts in. Informationsfilmer produceras. Lagar förfinas. Vad det visar är att engagemang spelar roll.

Att debattera, tjata och manifestera spelar roll. Föreningen Glöm Aldrig Pela och Fadime spelar roll.

I den där informationsfilmen – den långa versionen, se den! – berättar en polis i Norrköping om hur en flicka utsatt för mycket allvarliga hot ändå genomförde sin student. Hon ville så gärna springa ut, ha studentmössa och gå i tåg med alla andra – och gjorde det, med hjälp av polisbevakning.  Avslutningsfesten som alla andra gick på fick hon avstå, där kunde polisen inte garantera hennes säkerhet. Men hon fick besöka en pub tillsammans med en kompis och X antal poliser. Den lyckligaste kvällen i hennes liv, sade hon efteråt, berättar polisen.

Jag vet inte vem hon är, vet inte vad hon gjorde efter studenten. Men jag vill hedra också henne här idag, för hennes mod. Jag hoppas hon läste vidare. Jag hoppas hon blir professor. Gärna i Linköping…

Det hände för fjorton år sedan och det händer idag. Det är inte omöjligt att vi kommer stå här igen, just därför måste vi fortsätta. Det tar tid att förändra traditioner, men det är inte omöjligt.

Att debattera, tjata och manifestera spelar roll. Det bästa sättet att hedra Pela, Maria, Fadime, Abbas, Jian – och alla som idag lever under hedersförtryck – är att fortsätta göra det. Debattera, tjata och manifestera. Sluta inte.