Ledarbloggen

Maria Ludvigsson

Maria Ludvigsson
Jag vet, jämförelsen är varken rättvis eller historiskt korrekt. Men när det ändå föll sig så att söndagens Agenda med Kent Persson och Karin Jämtin (sent om sider) följdes av filmen Lincoln, går det inte att låta bli. Storslagna, effektsökande, med stråkar ackompanjerade hollywoodfilmer kan trots allt ha något att komma med. Till och med till den välavvägda svenska politiska debattens högdjur, som Persson och Jämtin.

Agendadiskussionen handlade om diverse analyser av väljargrupper, om män och kvinnor, hur studenter på olika kurser röstar och om vad partiernas sekreterare menade att man borde göra åt väljarnas strömningar. Det kan möjligen vara sociologiskt intressant, men i varje diskussion om opinionssiffror och taktik blir själva de politiska spörsmålen sekundära. Diskussionen om vad man som politisk ledare vill med makten måste vara mer intressant än huruvida partiet attraherar unga eller medelålders kvinnor.

Filmen om Lincoln är nu inget historiskt vetenskapligt dokument, men den aktualiserar att politik börjar i idéer om vart man vill och varför. Strategi och taktik tar vid först därefter, men kan aldrig ersätta uppfattningen om vad som är rätt och fel.

Arkiv

Fler bloggar