Vilken bra nationaldag vi har!

Ett journalistiskt tema för nationaldagen har sedan dagen blev röd varit att diskutera bristen på flaggviftande och ”riktigt” ystert firande. Jämförelsepunkten blir ofta Norge, där det som bekant viftas väldigt mycket och firas så det står härliga till. Dit har vi inte kommit ”än”, kommenteras det, eller så får vi läsa analyser om varför vi ännu inte nått upp till den norska nivån. Jag måste säga att jag förstår inte alls detta. Varför måste vi ”nå” dit? Vadå inte kommit dit ”än”?

På DN.se igår kunde man läsa att folk inte bryr sig så mycket. Detta antogs bero på en uppsjö olika saker. Sveriges starka arbetarrörelse (vill minnas att Norge har en…) och att nationalism är känsligt (eh, såg någon det allt annat än blygsamma skrytet i Melodifestivalen?). Helt hopplöst är det dock inte enligt artikeln, kanske kan vårt firande ”blomma ut mer på sikt”.

Nationaldagen tillbringade jag i Hässelby. Vid ett litet slott i vacker miljö samlades massor av människor och gjorde detsamma. Flaggan hissades, scouter och blåsorkestrar tågade. Folkdanslag dansade, världsmusik av olika slag spelades och trubadurer sjöng. Det picknickades på filtar överallt, till ljud och konster från allsköns band och artister från såväl musik- som cirkusskolor. Mängder av barn tjoade och tjimmade i det för dagen uppsmällda tivolit och det konsumerades rika mängder kakor, saft, popcorn och sockervadd. Ville man fly solen en stund kunde man gå på visning i slottet. Bland annat.

Jag skulle nog på det hela taget kalla detta ett astrevligt arrangemang för liten som stor. Och vet ni vad? Ett land där detta är vad medborgarna gör på nationaldagen, det är inte alls ett dumt land att leva i. Man tackar.