Hellre rhymes än sonetter, hellre reclaim än hjärtesorg

Erik Helmersson på DN utvecklar idag ett tema som jag berörde häromdagen efter att ha bevistat en kulturdebatt. Helmersson liksom jag funderar över det som litteraturkritikern och kulturjournalisten Annina Rabe sade som panelist, nämligen att det politiska anslaget är så dominerande i kulturjournalistiken att det nästan blir svårt att sälja in verk som något annat.

Helmersson kopplar det till F Scott Fitzgeralds Den store Gatsby, som har premiär på svenska biografer idag och botaniserar lite bland den kritik som filmen redan mottagit internationellt. Och även där syns den snäva politiskt skräddade kostymen:

Flera av kritikerna, liksom andra skribenter som beskrivit filmen – och romanen – tycks resonera exakt som de kulturredaktörer Annina Rabe talade om.

Så här skriver till exempel Philadelphia Inquirer: ”Fitzgerald’s ’Gatsby’ är ingen kärlekshistoria. Den är en skarp kommentar till den amerikanska drömmens försåtliga faddhet”. Brittiska Guardian talar om hur ”Gatsby” speglar ”känslan att Amerika verkligen är stället där gigantiska förmögenheter skapas, plötsligt och orättvist”.

En artikel i New York Magazine sammanfattar standardsynen på verket; det brukar tolkas efter sin förmåga att ”undervisa unga människor om vår nations politiska, moraliska och sociala vävnad”.

Olycklig kärlek anses kanske vara ett för banalt motiv för att skriva om, vad vet jag. Själv finner jag autopilotade politiska iakttagelser minst lika banala. Helmersson beskriver detta på ett underbart sätt:

”En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”

Just. Det påminner mig om en sak. En gång i tiden, för länge sen, skrev jag yttepyttesmå bokrecensioner i ett magasin. Målgruppen var ung och kidsen förmodades väl inte vilja läsa långa texter om böcker. Artiklarna var snarare i kategorin boktips än egentliga recensioner. Under de år jag på frilansbasis gjorde det där observerade jag en specifik utveckling vad gäller önskemålen från uppdragsgivaren. Mängder av kontaktpersoner och redaktörer passerade revy, men inriktningen var nästan alltid densamma.

Man ville hellre att jag skulle skriva om ”böcker” än om böcker. Det vill säga hellre om en sexualrådgivningsbok för unga killar än om en roman. Hellre om en biografi av en kändis än om en dokumentär skildring av någons liv i en av världens kåkstäder. Hellre om en bok som var liksom Sex & The City i bokform än om en diktsamling. Såvida diktsamlingen inte var rhymes mellan pärmar. Och så vidare…

Det fick däremot gärna vara politiskt. Det till och med uppmuntrades. Med politiskt menades dock ett ganska snävt urval. Olika versioner av vänster, kort sagt. Gärna lite street-känsla, lite graffiti och reclaim the streets liksom, var ett önskemål jag de facto mottog en gång. Det kändes konstigt. Visst fanns det kvalitet att finna i detta fält. Jag fick till exempel nöjet att intervjua Zadie Smith, som utgör en sådan mix av street, urbanitet och politik att en längre text kunde motiveras även för unga. Men ändå. Detta att politik omtalades som populärkulturell produkt. Funkade, var kommersiellt. Föredrogs framför annan litteratur som saknade detta piff. Ja, det kändes konstigt, men ändå kanske möjligt att överse med, givet ungdomsinriktningen. Så tänkte jag i alla fall då. Men att samma snäva trend råder över hela linjen, även på sidor för vuxna…?

”En plats där konstverk bara bedöms efter sin (dags)politiska dignitet är inget samhälle, det är en av helvetets kretsar.”