Nytt Allvar Tänder Omtänkande

På två år har den svenska Natoopinionen förändrats radikalt. Nej-sägarna är fortfarande fler än ja-sägarna, men skillnaden har minskat från 27 till 8 procentenheter. Nästan en tredjedel säger numera ja, och de osäkra är många.

Statsvetaren Ulf Bjereld tror inte att det handlar om någon ”Natolängtan” utan om känsla av att vårt försvar inte räcker till, och det har han säkert rätt i. Nato ses inte som något hägrande semestermål att längta till, däremo ses ett medlemskap som ett nödvändigt steg för att förankra vår säkerhetspolitik i verkligheten.

I dag ägnar vi oss åt självbedrägeri med hjälp av den så kallade Solidaritetsförklaringen, som säger att vi inte tänker lämna grannar ohjälpta och att vi förväntar oss att bli hjälpta i motsvarande mån. Det kan man förstås hoppas på, men garantierna är önskade i stället för givna och man kan inte annat än undra vad de tilltänkta räddarna tänkte när de fick nys om incidentincidenten i påskas. Om Sverige inte ens har kraft att hävda sin egen territoriella integritet, vad har de då att erbjuda i hjälpväg?

Sverige har redan flitiga kontakter med Nato. Vi anpassar vår försvarsmateriel till Natostandard. Vi över med Nato. Att inte ta steget fullt ut och bli medlem på riktigt är rena snurren.

Statsminister Fredrik Reinfeldt låter sig inte imponeras av skiftet i opinionen. Att stödet har ökat, att människor är öppna för att ändra sig när de blir klara över hur landet ligger och får höra goda argument, är inte nog. Ska statsministern ta täten i frågan och skapa en majoritet för medlemskap krävs uppenbarligen att mer än hälften redan är för.