Vad menar Sanna Rayman egentligen?

Håkan Holmberg har via UNT:s ledarblogg hört av sig med en fråga. Frågan om vad jag menar egentligen. Egentligen antyder att det är dags att ställa mig mot en vägg, eller kanske i en liten skamvrå. För vad menar jag? Egentligen?! Det är inte ovanligt med den här sortens lite uppfordrande inkvisition i debatten – en kultur man sannerligen kan ha synpunkter på – men okej, låt gå. Jag lämnar den saken därhän och låter mig själv vila i tron att Holmberg säkert inte menade att låta inkvisitorisk, utan bara undrande.

Detta har hänt. Jag tittade på SVT:s partiledardebatt. Därefter skrev jag en text i vilken det förekom en spaning om Jimmie Åkessons insats. Ja, Jimmie Åkesson som leder Sverigedemokraterna. Låt er inte förvirras av det faktum att Håkan Holmberg skriver Jimmy, han menar SD-ledaren.

Min text gick, helt kort, ut på att emedan SD håller sig med en helt egen linje i frågan om invandring lyckades Åkesson i partiledardebatten att framstå som ett mittenalternativ i merparten andra frågor genom att helt enkelt tala ganska lite om invandring, men desto mer om annat. Jag gör även iakttagelsen att SD i många frågor lånar ihop politik från både höger och vänster, vilket får dem att landa i en sådan mittenposition.

Så långt är allting acceptabelt för Holmberg. Men min redogörelse för vilka positioner som finns på området migrationspolitik stöter däremot på patrull. Jag formulerade mig så här:

”De positioner som finns företrädda i politiken är således fri invandring, generös invandring samt minskad invandring. Mittenpositionen innehas av i stort sett alla utom SD. I detta avseende intar SD givetvis en ytterposition.”

Jag tycker nog att detta är ganska tydligt men Holmberg verkar uppfatta min text som att jag påstår att alla partier utom SD vill ha obegränsad eller fri invandring. Nejnej, det menar jag givetvis inte. Det är ju direkt fel. Varför skulle jag påstå något som är felaktigt?

Anledningen till missuppfattningen är, om jag förstår det hela rätt, att jag också skriver att till skillnad från SD anser övriga partier att ”all begränsning är fel”. Holmberg upplyser mig därför om att övriga partier tycker att ”invandringen ska vara reglerad och asylprövningen individuell”. Tack, jag vet. Poängen med att skriva ”all begränsning” är förstås att beskriva att medan SD företräder en vilja att minska, så företräder övriga partier inte bara positionen ”generös”, utan mer specifikt en vilja i motsatt riktning – som till exempel nyligen när vi fick en förändring från synnerligen ömmande omständigheter till särskilt ömmande omständigheter gällande asylsökande barn.

Allt detta är i mina ögon en helt okontroversiell beskrivning av vilka positioner som finns representerade i riksdagen – och vilken av dem som ligger ytterst, dvs SD. Jag fattar inte uppriktigt sagt inte varför detta ens föranleder ett höjt ögonbryn, men hoppas att jag nu har förtydligat mig tillräckligt?

Vidare är Holmberg missnöjd med att jag är raljant i tonen och använder uttrycket ”beröringsskräck”. Här får jag utan omsvep ge honom rätt. Det stämmer absolut att jag raljerar. Det beror på att jag har svårt att känna respekt för den sandlåda som ständigt utspelar sig kring SD. Holmberg finner uppenbarligen min brist på chock över att se Jimmie Åkesson i rutan stötande. Inte heller det kan jag be om ursäkt för. Jag betraktar det inte som min uppgift att famla efter luktsaltet inför något som har varit ett faktum i snart tre år.

Slutligen. Ja, jag tycker ibland att andra partiers avståndstaganden ter sig överdrivna.

Jag tycker det för att jag ser hur SD ibland kan knapra in på befintliga partiers politik och göra den nästintill obrukbar pga kontamination. Jag är själv inget fan av sambeskattning, men att se hur KD:are nästan kryper ihop inför diskussioner om sambeskattning bara för att SD adopterat idén är ett talande exempel på en beröringsskräck som på intet vis är eftersträvansvärd och som innebär att SD tillmäts tyngd och får praktiskt politiskt inflytande på ett helt orimligt sätt.

Jag tycker det för att vi på allvar har haft en diskussion i detta land om ”vad som hände på Ylva Johanssons rum” och huruvida Sven-Olof Sällström bjöds in för att diskutera a-kassan eller ej. Patetiken i detta är tillräcklig för att göra raljans välmotiverad resten av mandatperioden.

Jag tycker det för att UNT:s ledarsida verkar anse att en riktig analys av ett debattprogram inte bör skrivas om en den innebär att man noterar denna överdrivenhet. Det håller inte jag med om. Visst hade jag väl kunnat skriva en text om hur ”Jimmy” visade sitt fula tryne eller nåt. Då hade Håkan Holmberg sluppit gå omkring och fundera på vad jag tycker egentligen. Men nu var jag lite mer intresserad av att göra en rimlig analys. Imponera på Håkan Holmberg får jag säkert fler tillfällen att göra.