Tories och Labour har fått ett gemensamt problem

Det har inte gått så fort med rösträkningen i de engelska lokalvalen, men vid det här laget är den övergripande trenden helt klar. De konservativa vinner igen men går kraftigt tillbaka. (Storlondon och rostbältet i norr, där Labour är starka, röstar först nästa år.) Labour stärker sin ställning men i betydligt mindre utsträckning än man hade hoppats. Förra valet ägde rum 2009, då Labour straffades för den impopulära regeringen Brown, så det borde ske en rejäl rekyl när man är i opposition och regeringen anklagas för nedskärningar och svångremspolitik: nu blir rekylen inte så stor.

Enligt valforskaren John Curtice borde Labour erövra 300-350 nya platser i kommun- och regionfullmäktige för att göra väl ifrån sig, men med några få områden kvar att räkna begränsar sig ökningen till 241 platser. Det ligger i linje med de mest pessimistiska prognoserna.

Liberaldemokraterna, som brukar göra väl ifrån sig i lokalval, tappar en fjärdedel av sina platser. I det fyllnadsval till parlamentet, som också ägde rum i dag, kom den liberaldemokratiska kandidaten först på sjunde plats, det vill säga efter kandidater från små och extremistiska partier.

Så vem vann? Ja, Labour går ju fram och blir i en mening vinnare. Men partiet som sätter sig prägel på dagen är UKIP, United Kingdom Independence Party, som ökar från sammanlagt sju fullmäktigeplatser till åtminstone 117.

Hittills har UKIP, som kämpar för att Storbritannien ska lämna EU, har hittills bara gjort avtryck vid valen till EU-parlamentet, men i och med gårdagens val förändras läget. Plötsligt är man en kraft att räkna med även på hemmaplan.

Läser man bara programförklaringarna framstår UKIP som ett mer oborstat toryparti med krav på mindre Europa, lägre invandring och lägre skatter, och spekulationerna har framför allt gällt i vilken utsträckning partiet skulle sarga de konservativa. Men det visar sig att Labour är långt ifrån immuna. UKIP har klarat sig bra i både tory- och labourdominerade områden och i fyllnadsvalet till parlamentet fick UKIP-kandidaten cirka 25 procent av rösterna. De väljarna kom inte bara från Tories utan också från Labour och soffan.

Partiet har lyckats övertyga väljargrupper såväl till höger som till vänster om att man står utanför etablissemanget och är bäst skickat att återskapa en försvunnen, saknad (och i hög grad påhittad) tillvaro, där kontinenten är isolerad ifall det ligger dimma över Engelska kanalen. De vädjar till en konservatism som har både blå och röda drag.

Steget är förstås stort från dagens succé till en verklig triumf i ett parlamentsval. Ännu har partiet ingen egen parlamentsledamot, och det inrikespolitiska programmet är svajigt. Det är enklare att vara mot EU och invandring i allmänna ordalag än att enas om någorlunda skarpa förslag till hur sjukvård och skola ska reformeras.

Men det hindrar inte att UKIP kan få större betydelse framöver. Deras lösningar och förslag må vara ett mischmasch av det otrevliga, det hopplösa och det jordnära vettiga, men vissa av deras företrädare har uppenbarligen förmåga att sätta ord på en olust som många känner inför samhällsutvecklingen, och det kommer att påverka spelplanen för politiken. Redan i dag signalerade David Cameron ett nytt förhållningssätt: respekt för partiets väljare ska ersätta de nedsättande tillmälena om dess ledare.

Lägg partiledarnamnet Nigel Farage på minnet. Han lär inte bli premiärminister. Han lär knappast ens bli ledare för en stor parlamentsgrupp. Men vi har inte hört det sista av honom.