Modernistisk skitkonst

”Det fula är det intressanta”. Har ni hört det förut? Det upprepas ofta i konstsammanhang. Skönheten anses kvävande, problematisk, men framför allt normativ. Och krävande. Konstskribenten Arthur Danto menar att det finns ett tvångsmässigt behov hos dagens konstnärer att skända det vackra. För några år sedan debatterades utställningen och boken Figurationer (2009) som ställdes ut av Johan Lundberg och Christopher Rådlund, där realistiskt målande stod i centrum. Eva Ström på Sydsvenskan menade att det var så obehagligt att se på denna konst, där man tydligt kunde se vad som föreställdes och det dessutom var vackert, att de likställde hela projektet med fascism. Sammanfattningsvis: Fult är intressant, vackert är problematiskt.

Så oerhört intressant det är då att ställa ut gigantiska bajskorvar. Det är Lars Nittve, inte så förvånande föredetta museichef på Moderna museet, som har kommit på idén att i regi av M+ i Hongkong ställa ut upplåsbara bajskorvar av konstnären Paul McCarthy. Bajskorvarna invigdes i dag och är enligt konstnären McCarthy själv ”abstrakt” konst. Ja, eller så är det helt enkelt skitkonst.

Fulhet verkar ha blivit den nya ”skönheten”. Det är klassiskt tvärtom-tänk, där man förutsätter att skönheten är norm och därför måste det vara fel. Konstnärers maktanalys är så teoretiskt vindlande att en upplåsbar bajskorv plötsligt blir intressant konst som är värd att ställas ut. Allt som behövs är den ofta upprepade tanken om en förtryckande skönhetsnorm inom konsten. Något som kanske fanns för hundra år sedan. I dag har upproret mot normen själv blivit en konformistisk norm – en bajsutställning är finkultur, och en utställning med tavlor som föreställer något, som Figurationer, blir upprorisk.