Antibiotikaresistens är farligare än zombies

En sak har jag lärt mig efter att ha kollat på för många zombiefilmer, zombieserier och andra hiskeliga efterkatastrofenfilmer: medicin är hårdvaluta när civilisationen har fallit. Som tapper överlevare länsar man först en vapenbutik för lämpliga skjutvapen, därefter går man till direkt till apoteket och plockar med sig all antibiotika. Sedan är man redo för barbariet. Som tittare vet man ju att antibiotika botar allt.

Eller inte.

Nej, det stämmer faktiskt inte. Och ett katastrofscenario jag nyligen skrev om på ledarsidan är att den antibiotika vi har börjar sluta verka. Det är mycket mer troligt än zombieapokalyps. Till och med mer troligt än otroligt. Tyvärr är det inte lika filmiskt att visa hur mediciner slutar verka på tuberkulos, gonorré eller lunginflammation. Det är synd att inte Hollywood kan göra storfilm av det, för det är den situationen vi är på väg mot och fler borde uppmärksamma det. Ingen ny verkningsfull antibiotika har forskats fram sedan 1987 och ingen ny ligger i pipelinen.

Kanske var antibiotika bara ett sätt att köpa oss tid för det oundvikliga. Den ökande multiresistansen är egentligen en perfekt illustration av Darwins evolutionsteori. Användandet av antibiotika har snabbat på evolutionen av starka, resistenta bakterier eftersom det är de svagaste bakterierna som har dött.

Men det finns en intressekonflikt mellan läkare och patienter här. Läkarna ska alltså minska förskrivningen av antibiotika ned till 250 per 1000 invånare och år från dagens snittnivå på 385. Men patienter vill ha den bästa behandlingen och kan rimligen inte förväntas offra sin hälsa för en kollektiv katastrof som kanske kan inträffa. I storstäderna kräver patienter i högre utsträckning antibiotika för sina besvär. Enligt en artikel i dagens tidning har vårdvalssystemet i Stockholm lett till mer förskrivning. För mottagningarna lönar det sig mer med nybesök än återbesök. Troligen väljer fler läkare därför att skriva ut antibiotika i stället för att boka in ett återbesök. Det menar Astrid Lundewall, allmänläkare sedan 1978 och chef för Strama (Samverkan mot antibiotikaresistens), i dagens Svenska Dagbladet.

Känner läkaren och patienten varandra så vågar man vänta någon eller några dagar innan antibiotika sätts in. Exempelvis kunde man ha ett system där mottagningarna fick ersättning om de gjorde en uppföljning med patienten på telefon någon dag efter akutbesöket. Men i dag får man inte betalt för det och då kan man lockas att sätta in en behandling direkt.

Tydligt är att användningen av antibiotika är som högst i Sigtuna, Upplands Väsby, Lidingö, Danderyd och Täby. Det kan bero på att välbeställda människor är mer krävande som patienter, eller bero något annat. Det är oklart.

Patienten måste ha förtroende för att läkaren vill ge dem den bästa och mest lämpliga behandlingen. Det går givetvis före antibiotikaresistensen. Lundewalls förslag om återkoppling via telefon är bra. Ofta räcker det med att ge ett återbesök inom en vecka i stället för att direkt skriva ut antiobiotika, till exempel vid infektioner i luftvägar, urinvägar eller huden. Så har man börjat göra i Norrbotten för att få ned antibiotikaförskrivningen med gott resultat. Även Halland har ett liknande system. Varför inte införa det även i andra delar av landet?

Läkare måste sluta slentrianförskriva antibiotika, och patienter måste sluta kräva det i onödan. Zombieapokalypsen kommer (tyvärr) aldrig, men ett tråkigare skräckscenario kan ligga framför oss. Om antibiotika slutar fungera kastas vi tillbaka 200 år i tiden. Redan om 20 år kan vi vara där, enligt Sally Davies som är Storbritanniens högsta medicinskt ansvariga (The Independent 11/3).