Löfvens omväg till innovation

Alternativet till Nya moderaternas inställning till näringslivsfrågor som betungande gammelmoderata skulle kunna vara S och Löfvens industrientusiasm. I sitt första förstamajtal pratade Löfven värmande om företagande och näringsliv. En tydlig signal om att han tänkte sig en bordsplacering lite närmare företagarsverige än företrädaren. Och allra helst bättre än Reinfeldt och Borg.

Smicker och komplimanger fungerar på så gott som alla. Löfven välkomnades som företagarvänligast av företagarvänliga och hopp ställdes till en S-strategi som på riktigt utmanade regeringens något ljumma intresse för näringslivets villkor.

Men, skulle det visa sig, alternativet till Borgs ointresse blev inte mer spännande än traditionell socialdemokratisk politik.

I senaste numret av Ny Teknik (nr 16) skriver Stefan Löfven ett debattinlägg om hur vi får ”mer innovation”. I åtta punkter presenterar S-ledaren förslag på hur skattepengar kan slussas till olika delar av näringslivet och på så vis leda till innovationer. Det handlar bland annat om ett innovationsråd lett av statsministern där politik, näringsliv och akademi ska ”arbeta för att på kort och lång sikt stärka Sveriges konkurrenskraft”. Verkligen crazy! –Ännu ett globaliseringsråd och ännu en anledning för statsmakten att producera rapporter om vad som krävs och behövs, som sedan vi pressträff går till pappersinsamlingen.

Härpå följer förslag på ytterligare något liknande, dock kallat Stärkt samverkan. Det är politiken som ”i dialog med näringslivet, akademin och de fackliga organisationerna” ska utverka en ”samverkansmodell” för framtida utmaningar.

Vidare föreslås stöd för klimatinnovation, offentlig upphandling av innovationer, exportstöd, nyföretagargaranti där staten delar på risken med banken, samt en ny investeringsfond.

Stefan Löfven tar i för kung och fosterland när S ska få näringslivsprofil och enligt S-tradition vill det till skattepengar. I stället för att sänka skatten på kapital och ägande så att medborgare och företagare själva kan bidra till investeringar, riskkapital och innovationer ska staten ta in pengarna och satsa på vad man anser lovande.

Den gamla omvägspolitiken vittnar om en oproportionerlig tilltro till politikens möjligheter. Det som är gott och önskvärt måste initieras och finansieras av så kallade gemensamma medel. Annars vet man ju inte hur det slutar.

Löfven må gilla såväl läget som industri och innovation. Men politiken är i mångt och mycket traditionell fördelningspolitik: Från lönsamma företag till mindre lönsamma. Från branscher som går bra till branscher som de styrande vill se mer av.

Varför är det så svårt att tänka det enkla? Att lägre skatter och mindre regleringar befriar långt mer innovationsenergi än vad statliga råd och stöd någonsin kan.