En debatt genomsyrad av ord

Genomsyra verkar vara månadens ord. Antingen är det något dåligt som genomsyrar och ska bekämpas, ibland är det saker som ska genomsyra.

Jag vet inte jag. Det där ordet verkar lite lögnaktigt på nåt sätt. Vad ska det betyda? Hur mäter man genomsyrningsgrad?

Nåväl. Det är ju som det är. Allt oftare kokar våra samhällsproblem ned till diskussioner om ord. Frånvarande ord, ord som inte borde ha yttrats, ord som definieras på olika sätt, ord som fått dålig klang och ord som tas till nåder igen. Ibland är orddissekerandet kanske nödvändigt, men väldigt ofta döljer de handlingsförlamning eller idéfattigdom på ett djupare plan, vilket jag nog tyckte var fallet när det blev känt att flera motioner inför Socialdemokraternas pågående kongress handlade om att avskaffa integrationsministern:

”Integrationspolitikens främsta brist är föreställningen om att det skulle finnas olika homogena grupper – etniciteter – i samhället som skiljer sig från varandra”, står det i motionen. Gruppindelningen riskerar att ”spä på diskriminering samt rasism och kränka den enskilda människans rätt att identifiera sig själv”. Och en särskild integrationspolitik döljer att de egentliga problemen är klasskillnader.

Personligen har jag svårt att se hur det kan vara kränkande att identifiera exempelvis gruppen nyanländ som just detta. Det är ingen föreställning, utan ett faktum att vissa nyss kommit till landet och exempelvis behöver SFI-undervisning. Varför det skulle vara en integrationspolitikens brist att den utgår ifrån de gemensamma erfarenheter som nyligen invandrade delar och försöker möta dessa gruppers behov begriper jag verkligen inte. Men partistyrelsen i S gav förslaget stöd. ”Integration är ett problematiskt begrepp”, skrev den. ”Medvetenheten ska genomsyra alla politikområden”, förklarade Luciano Astudillo. Det luktar semantik, tyckte jag själv i ett stick.

Både i förrgår och i dag har två läsvärda inlägg lagt ut texten om förslaget på Brännpunkt. Idag beskriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö en beklagansvärd omognad som gör sig påmind så snart ”invandrings- och integrationspolitiken blir konkret”. Då vill det politiska Sverige hellre ägna ”sig åt semantik än politiskt ansvarstagande för de svåra avvägningar som behöver göras”, skriver han. Tyvärr ligger det nog mycket i den iakttagelsen.

I förrgår kastade författaren Qaisar Mahmood en välbehövlig blick bakåt mot hur S har beskrivit och döpt sina integrationsambitioner förut. Fram tonar mycket riktigt en bild av avancerade semantiska krumbukter utan större innehållslig skillnad, trots att retoriken gärna anför att vi varje gång står inför ett viktigt skifte i tänkesätt. Det är minst sagt avslöjande och generande. Inte heller ska man inbilla sig att det är specifikt socialdemokratiskt – detta skulle lika gärna kunna gälla något av de borgerliga partierna.

Mahmood förordar en politik som ”släpper kollektiviseringen av ”dom andra” och börjar se individen”.  Samtidigt ifrågasätter han klokskapen i att skrota posten och departementet:

”Politik är inte bara att vilja, det är också att göra. I kongresshandlingarna kan man läsa att partiledningen är positiv till att avskaffa integrationsministerposten eftersom ”integration är en fråga som ska genomsyra alla områden”. Integrationsfrågorna ska “mainstreamas” i andra sakfrågor.

Mina tioåriga förvaltningspolitiska erfarenheter har dock lärt mig att allas ansvar blir lätt ingens ansvar. Frågor försvinner mellan stolarna. Att ta bort integrationspolitiken (läs: integrationsministern) är därför kontraproduktivt. Här skiljer sig mångfaldsperspektivet inte från andra tvärfrågor, till exempel jämställdhet eller tillväxtfrågor. Varför skulle mångfaldsfrågorna förtjäna en sämre styrning?”

Det är en relevant fråga. Varför ska vi ha en Maria Arnholm, liksom? Kan inte jämställdheten bara genomsyra allt i stället? Jovisst, det är väl en rimlig tanke, men ambitionen att ställa till med genomsyrning räcker nog inte alltid. I en färsk avhandling vid Göteborgs Universitet konstateras det exempelvis att den EU-ambition som innebär att alla policydokument ska ”genomsyras av ett jämställdhetsperspektiv” verkar vara synnerligen ytlig. Man kan rentav säga att ambitionen knappt ens uppfylls. Förvåningen!

Dessutom att det finns ett skede då det är fullt rimligt att vi kollektiviserar invandrare – nämligen den tid då de är nyanlända och i behov av insatser i form av samhällsintroduktion, SFI-utbildning med mera. Det är dock viktigt att den inställningen inte hänger med längre än nödvändigt, inte klistras på individer. Nyanländ är ingen personlig egenskap och nyanländ är du inte i åratal, det ligger liksom i ordets natur. Apropå ordmärkeri och semantik i debatten…