Det var längesen någon läste mig så bakvänt

”Det var länge sedan jag läste något så bakvänt.”, skriver UNT:s Maria Ripenberg i en liten kommentar till min text på ledarsidan i måndags. Det kan jag förstå, eftersom det av hennes text framgår att hon inte förstått min. Det var, så att säga, längesen jag sett en mer bakvänd tolkning än den hon presterar.

Ripenberg går ut hårt. ”Svenska dagbladets ledarsida tycker att mänskliga öden är besvärande”.

Ja det var ju inte så snällt sagt. Tror hon det eller säger hon det för att vara taskig, frågar jag mig. Ur vad hon drar slutsatsen förstår jag helt uppriktigt inte. Hela min text, rubriken inte minst, driver en enda, mycket enkel, poäng. Nämligen att reglerad invandring per definition kommer att innebära avslag och de avslagen kommer oundvikligen att drabba människor som verkligen inte vill resa tillbaka. Och att vi måste sluta låtsas som att detta inte ingår i konceptet reglerad invandring. Jag betraktar detta som en mycket okomplicerad och logisk poäng. Hur man lyckas missförstå det är mig en gåta. Jag får nästan för mig att hon ville missförstå.

”Rätten att söka asyl gäller alla, obegränsat. Och varje människa ska prövas individuellt.” förkunnar Ripenberg vidare. Javisst. Jag har aldrig påstått något annat, tvärtom är ju detta lite grunden för mitt resonemang – att man får sin sak prövad och att det därur följer ett utfall baserat på den reglering lagstiftarna kommit överens om. Om det finns något i min text som tyder på att jag önskar mig en ordning av ad hoc-lösningar och ad hoc-rättigheter vill jag gärna uppmärksammas på det, då måste jag korrigera detta.

Ripenberg påstår vidare att jag ”lägger det sedvanliga misstänkliggörandets raster över de jagade” i det att jag tar upp ett exempel på när en kontroll lett till uppnystandet av en traffickinghärva. Jag förstår inte resonemanget. Exemplet var tänkt att åskådliggöra att det finns skrupelfria människor som utnyttjar andra och att många papperslösa är i en särskilt utsatt situation när de hamnar i sådana människors garn.

Det vill säga. Utöver den mer banala och formella poängen beskriven ovan (att vi rimligen inte kan vara emot att vi effektuerar vår politik) så ville jag påpeka att det faktiskt finns människoöden att beakta också här. Och att dessa rentav kan väga tyngre än en id-kontroll eller obehaget i att polisen agerar på tips. Men de här ödena har Ripenberg tydligtvis ork att vifta undan. Nu är all medkänsla puts väck och allt hon har är raljanta frågor.

”Är det alltså ok att beröras av ”enskilda öden”, endast när det handlar om slavhandel?”, undrar hon och frågar sig även om mitt syfte med att nämna traffickingfallet är att ge intrycket att ”de papperslösa egentligen bara är kriminella in spe?”.

Nej, sannerligen inte. Syftet är, helt enlighet med vad jag skrev, att påpeka att de blir brottsoffer. Även detta var, inbillade jag mig, tämligen lättbegripligt. Och vad gäller de enskilda ödena så får Ripenberg givetvis hantera sina känslor precis hur hon vill, min text hade inte för avsikt att reglera människors känslor alls. Personligen berörs jag av enskilda öden av allehanda art.

Men nu handlade inte min text om vare sig mina eller Maria Ripenbergs känslor, utan om politik. Beklagar om det förvirrade.