USA är Israels enda riktiga vän

Alla är överens om att det behövs en lösning på Israel-Palestina-frågan. Men läget är det sämsta på länge, bland annat för att de palestinska områdena är så pass politiskt splittrade. När Barack Obama tidigare i dag landade på Ben Gurion-flygplatsen utanför Tel Aviv är det med små förhoppningar om att det kan resultera i en förnyad fredsprocess. I stället är det andra frågor som står högst på dagordningen. USA aktar sig för att involvera sig i en ny fredsprocess där risken är stor för ännu en prestigeförlust i regionen, efter att både Bill Clinton och George W Bush misslyckades med sina försök.

Det är den eventuella insatsen mot Iran som kommer att dominera diskussionerna under Israelbesöket. Det har Obama gott mandat för i hemmaopinionen också. Medan bara 44 procent av amerikanerna ser Israel-Palestinakonflikten som ett kritiskt hot mot amerikanska intressen är det åtta av tio som uppfattar iranska kärnvapen som det.

Det har gjorts stor sak av att Obama och israels premiärminister Benjamin Netanyahu ogillar varandra. Netanyahu stöttade Mitt Romney under presidentvalet, och Obama har kallat Netanyahu för en ”politisk ynkrygg” vars politik går emot Israels nationella intressen. Men USA och Israel är fortfarande vänskapligt inställda till varandra. Enligt en opinionsundersökning i Washington Post är 55 procent av amerikanerna positivt inställda till Israel, medan bara 9 procent svarar att de föredrar Palestinska myndigheten. Samtidigt vill sju av tio att USA ska lämna fredsprocessen till israelerna och palestinierna själva. Men det är ett orealistiskt scenario. När det gäller att mäkla fred är USA verkligen oumbärliga. Dessutom ger det möjligheten till både israeliska och palestinska ledare att skylla ifrån sig en del eftergifter på de dumma jänkarna i stället för varandra.

Men en tvåstatslösning mellan Israel-Palestina ligger långt bort. De palestinska områdena är politiskt splittrade, och till exempel Hamas, som har makten i Gaza, är ändå inte villiga att erkänna Israels rätt att existera. Dessutom är varken den palestinska eller israeliska sidan utmattade nog att att göra verkliga eftergifter i en hållbar kompromiss med den andra sidan. Varken Israels eller Palestinas befolkning tror att fred är en verklig möjlighet i dagsläget. Dessutom är USA:s diplomatiska prestige är inte oändlig, och efter Irakkriget är antiamerikanismen i Mellanöstern mer omfattande än någonsin trots Barack Obamas charmturné 2009.

I dag är det tioårsdagen för invasionen av Irak, vilket jag skrev en ledare om i dagens tidning. Irakkriget har blivit den självklara referenspunkten i USA när man utvärderar eventuella utrikesinsatser. Netanyahu kommer att vilja diskutera en strategi för hur man ska hantera att Iran kommer allt närmare att bygga kärnvapen. Det är ingen hemlighet att han har velat bomba faciliteter i Iran som man tror är en del av byggandet av kärnvapen. Den amerikanska linjen har varit att på diplomatisk väg försöka avstyra att Iran skaffar sig kärnvapen. Om inte det lyckas kommer en insats att behövas och Israel har inte den militära kapaciteten som krävs för att vara säkra på att slå ut Irans faciliteter. De behöver amerikansk hjälp. Men den amerikanska tröttheten från Irakkriget spelar in här.

Det fanns inga massförstörelsevapen i Irak. Det visade sig att den amerikanska underrättelsetjänsten hade fel. Men den risken att Saddam Hussein återigen skulle skaffa massförstörelsevapen var verklig. Situationen är i grund och botten densamma som med Iran nu. Å ena sidan finns det starka indicier på att Iran håller på att skaffa kärnvapen, å andra sidan har man haft fel förut. USA missade dessutom när både Nordkorea och Pakistan skaffade sig kärnvapen och man ville inte göra om det misstaget. Om Iran lyckas få kärnvapen kan hela regionen destabiliseras, och Israel hamnar då ett i desperat läge. Men som många har påpekat så är diplomatin med Iran ännu inte överspelad. Det går fortfarande att undvika en militär aktion.

Förutom Iran är den viktigaste frågan i regionen just nu den arabiska vårens omvälvningar, och särskilt hur det kommer påverka Egyptens fredsavtal med Israel att Muslimska brödraskapet har fått regeringsmakten där. Även inbördeskriget i Syrien och den där uppblossande konflikten mellan shia och sunnimuslimer kommer få konsekvenser. Israel vet att USA i princip är deras enda trofasta vän i världen, men på lång sikt är det ohållbart att landet är så isolerat i sitt grannskap. Även om utsikten för att Obama påbörjar en lyckad fredsprocess i Israel-Palestinakonflikten är minimal så behövs den. Oavsett andra prioriteringar, ekonomisk kris och politisk trötthet efter Irakkriget, så behöver USA ta en ledande roll igen. Men det lär tyvärr dröja.