Gammal text med ny relevans

I dagens text nämner jag bland mycket annat en ledare som kunde läsas i DN igår. Under rubriken”Vem får rösta i skuggsamhället”, resonerades det en del kring hurivida papperslösa borde ges rösträtt eller ej. Tanken kan verka absurd men saknar inte logik, skrev DN och fortsatte:

”Demokrati kan beskrivas som ett system där de som påverkas av lagar och beslut har inflytande över tillkomsten av samma lagar och beslut. Även människor som håller sig undan alla slags myndigheter, som inte begår några brott och därför inte haffas av polisen, har att förhålla sig till en mängd lagar och regler. Även papperslösa påverkas av politiska beslut om sådant som konsumtionsskatter, tillgång till vård och utbildning och annan offentlig service, anslag till brottsbekämpning, bostadsbyggande – ja, en mängd saker som formar vardagen för alla som bor inom landet.”

 

När texten led mot sitt slut återkom den dock till marknivå och konstaterade  att ”Ett genomförande vore sannolikt förknippat med oöverstigliga praktiska såväl som principiella hinder.”

Jo, det får man allt säga. Och som av en händelse satt jag och grunnade en del på dessa praktiska och principiella hinder för ungefär två år sedan, när debatten om den migrationspolitiska överenskommelsen innehållande vård och skola för papperslösa pågick.

 

Det jag då skrev är idag delvis inaktuella svar på en del av argumenten i den debatten, men annat rörde just de principiella hinder som DN endast nämner en passant i slutet av nämnda ledare. Klipper därför in en del av mina två år gamla resonemang här nedan:

”Inte nog med att vi skapar ett parallellt samhälle, vi skapar också en situation där olika delar av Myndighetssverige bokstavligen ställs i konflikt och en situation där man i värsta fall kommer att åläggas att motarbeta varandra. Säg att skolpersonal misstänker att ett papperslöst barn far illa och misshandlas. Naturligtvis kommer man att dra sig för att kontakta det sociala av rädsla för att polisen skulle kopplas in, vilket skulle kunna innebära att barnet och familjen eskorteras ut ur landet.

Ja, ja. Då får man stämma i bäcken med väl tilltagna sekretessregler, menar många. Se helt enkelt till att belägga myndighetsutövande personal med hårda sekretessregler så att de inte får lov att anmäla gömda till polisen.

Okej. Jag fattar tanken. Men, utgångspunkten för detta är att alla medborgare vill hjälpa alla gömda att undgå polis och stanna olovligen i Sverige.

Det är ett antagande jag inte tycker att vi kan göra utan vidare. Dels för att vi inte kan utgå ifrån att alla är av åsikten att ett avslag på en asylansökan sannolikt är felaktig, dels för att vi inte kan utgå ifrån att det tvärtom inte finns en massa avslagsbeslut som är välgrundade och där det faktiskt ligger i medborgarnas och landets intresse att avvisningen sker. Att då skapa regler som ålägger denna personal att aktivt hjälpa illegala fly undan polisen är faktiskt vanskligt. Så vanskligt att jag undrar om ett förslag som detta ens kan passera Lagrådet. (Kanske någon jurist vet bättre..?)”

 

Frågan om Lagrådet har jag förresten fortfarande inte rett ut, så om någon har en teori mottages den nyfiket! En annan vinkel som ofta lyfts är att papperslösa ju ändå är delaktiga i samhället på många sätt redan. De jobbar, de betalar konsumtionsskatter (påpekas även i DN-ledaren), påverkas av lagstiftning och regelverk osv. Detta förhållande får ofta tjäna som grund för olika former av mer formell inklusion, som i exemplet rösträtt. För egen del ser jag en del problem med detta, bland annat… 

”..när vi väl har skapat ett parallellt samhälle – vad är det som säger att en del människor inte kommer börja snegla intresserat på det? Jag menar, vi talar en modell med mycket mycket mindre förmynderi och uschlig välfärd. Och mindre skatt! Man betalar moms och får basics som vård och skola i retur. Man slipper rentav integritetskränkande personnummer och sån skit. Tippetitopp!, sa liberalen och startade debatten ”alla borde få välja vilket samhälle i samhället de vill ingå i”. Varpå folk plötsligt började strömhoppa till det nya sköna lågskattesamhället med minimerad välfärd…”

(…)

Tillåt mig påminna alla om en liknande diskussion som av tradition uppstår varje gång någon dristar sig till att föreslå inkomstprövning av universella välfärdsinslag som tex barnbidraget. Dessa oförvägna personer bankas oftast ner skoningslöst av folk från partihöger till partivänster. Det råder i princip politisk enighet över blockgränserna om att inkomstprövning skulle vara en dödsstöt just för att det på sikt skulle urholka betalningsviljan och välfärdssamhällets grunder. Så ser den debatten ut.

Now. Om ovan är ett giltigt scenario och argument i fallet universellt barnbidrag, vad ska vi då tro om en långsiktig folklig reaktion på införandet av ett parallellt samhälle? Ett samhälle där människor som inte är medborgare tar del av två av de mest framträdande fördelarna av välfärden (vård och skola) mot momsen de betalar vid mat- och klädinköp etc. Vad säger ni? Vilken reform skulle påverka betalningsviljan mest?”

 

Slutligen, kanske det mest principiella hindret:
”Stundtals påminner mig mångas inställning om den ytterligt naiva viljan att ”legalisera civil olydnad” – ett tilltag som i realiteten skulle förstöra hela poängen med civil olydnad.

På liknande vis ignoreras nu den grundläggande poängen med medborgerliga rättigheter och skyldigheter som fundament i ett fungerande samhälle. Man öppnar för att institutionalisera olika nivåer av medborgar/invånarskap, en elasticitet som på goda grunder kan antas skada legitimiteten för hela samhällskonstruktionen och naturligtvis också möjligheten till gemensamma lösningar.

Själv gillar jag klassiker som rule of law, medborgarrättigheter och skyldigheter. Jag vill också behålla möjligheten till gemensamma lösningar, som tex välfärd. Vidare anser jag inte att vi befinner oss i ett läge där oreglerad invandring är realistiskt, även om jag i och för sig kan sympatisera med tanken på en mer utopisk nivå. Förvånande nog är det få av mina åsiktsmotståndare i den här frågan som säger sig vilja ha en helt fri invandring – en hållning som hade gjort deras ståndpunkt betydligt mer rimlig.”

(Här har det ju hänt en del sedan 2011. Nu argumenterar långt fler för fri invandring.)

”Kort sagt. Jag tycker inte att man lättvindigt ska gröpa ur viktiga och grundläggande begrepp. Särskilt inte om de kan antas göra ganska liten nytta samtidigt som de skapar flera av de helt nya problem jag har nämnt. Det finns andra vägar och sätt att göra nytta. Snabba upp asylprocesserna och gör det uppenbart för professionella människosmugglare att rådet ”släng ditt pass” inte är ett gott, utan ett dåligt råd. Se till att avvisningsbeslut faktiskt verkställs snabbt och minimera förutsättningarna för det papperslösa samhället att växa. Gör hellre arbetskraftsinvandring till den föredragna vägen in för dessa människor. Gör mer för de civilsamhälleliga insatser som hjälper papperslösa i behov av vård. Då uppstår åtminstone inte samma målkonflikter mellan samhällets grundvalar och vår önskan att hjälpa. Åtgärda de hinder som gör att redan existerande rättigheter till akutvård och barnvård inte uppfylls.

Gör gärna allt detta. Men försök inte inbilla mig att statligt sanktionerade parallella samhällssystem är rätt väg.”

 

Asylprocesserna är förvisso snabbare nu, men väntan är fortfarande lång. Jag skriver att det vore önskvärt att se till att avvisningsbeslut verkställs snabbt. Det har man arbetat med, men med Reva-debatten som följd. Arbetskraftsinvandring har blivit ytterligare en möjlig väg in även för asylsökande. Numera kan en asylsökande byta spår och bli arbetskraftsinvandrare istället. Den möjligheten är dock relativt hårt reglerad, vilket sannolikt går att mjuka upp en del, men inte hur mycket som helst. Risken att hamna i utsatta situationer och utnyttjas är förstås hög i dessa lägen.

Nå, det var några tankar. Gamla, men inte utan relevans även idag. Kanske kan klokare och kunnigare typer än jag vidareutveckla något av detta.

(Hela bloggposten finns förresten här.)