Inget nytt med Chávez socialism

I går dog Venezuelas president Hugo Chávez efter en tids kamp mot cancer. Han blev 58 år. I 14 år har han dominerat landets politik och skyllt alla problemen i landet på USA och de rika. Hur länge kan propagandan hållas igång och vara trovärdig när den populära ledaren försvunnit? Ekonomin har stagnerat under den nygamla socialismen och skapat en grogrund för folkligt missnöje. På sikt är den utstakade vägen ohållbar.

År 2006 proklamerade Chávez att en ny sorts socialism skulle införas – 2000-talets egna variant. Men de fjorton åren han hade vid makten visade snarast att socialism är och förblir sig lik. En stark ledare. En väg. Och ställer sig någon i vägen så får de sota för det. Brott mot mänskliga rättigheter har varit vardagsmat. Men Chávez var också en karismatisk ledare, och fick det venezolanska folkets stöd i fyra val varav det senaste hölls i oktober förra åren. Nu står Venezuela vid ett vägskäl. Oppositionen fick 44 procent i senaste valet, och ett nyval kommer att hållas inom trettio dagar. Men det mesta pekar tyvärr på en fortsättning av chavismen, och att Socialistpartiet troligen sitter kvar vid makten ett tag till.

Hugo Chávez utsedda efterträdare, vicepresidenten Nicolás Madura, saknar förvisso hans speciella charm och popularitet, men vinner troligen nyvalet ändå. Han behöver dock hantera ett splittrat socialistpart med interna stridigheter. Och en ekonomi som i synnerhet efter finanskrisen 2008 har gått trögt.

Chávez var ingen diktator i stil med sina vänner Saddam Hussein, Bashar Assad eller Muammar Qaddafi, som han öppet stöttade (enligt logiken att ”alla fiender till USA är mina vänner”). Det förekom inga blodiga avrättningar. Inte heller regerade han med våldsmakt på det sätt hans förebild Fidel Castro gör. Nej, repressionen har varit av ett annat slag. Från och med 2009 fick Chávez genom en folkomröstning bort begränsningen av antalet mandatperioder för sitt presidentskap. Dessutom började han styra genom dekret, och kringgick på så sätt parlamentet. Regimkritiker har satts i fängelse på löpande band, och tidningar har stängts ned. Från 2002 till 2013 rasade landets pressfrihet från 77:e till 117:e plats på Reportrar utan gränsers ranking. Modellen med en stark ledare som styr i stort sett allt är alldeles för bekant från Latinamerikas historia. Demokratin i Venezuela har satts på undantag, och även om den absoluta fattigdomen minskat från 50 procent 1999 till 27 procent 2011 så beror det snarare på den enorma stegringen av oljepriserna sedan början av tvåtusentalet och framåt än på Chávez investeringar i den redan överdimensionerade offentliga sektorn.

När det passade Chávez nationaliserade han stora delar av ekonomin – jordbruk, oljeindustrin och guldgruvor. Det har gett utländska investerare kalla fötter, och gjort landet beroende av matimport från grannländerna eftersom det fick det inhemska jordbruket att haverera. Under hans tid vid makten har ekonomin blivit alltmer beroende av oljan, som nu står för 95 procent av exporten och nästan hälften av statens inkomst. Det gör Venezuela känsligt för prisförändringar på oljan. På grund av Chávez vårdslösa politik har Venezuela också haft högre inflation än resten av Latinamerikan de senaste femton åren. Samtidigt fortsätter ekonomin att hämmas av korruption, el- och matkriser, hög inflation, överdriven byråkrati och en statlig detaljstyrning. Detta tillsammans med repressionen har det fått många inom medel- och överklassen att flytta utomlands. Redan nu pratas det om en ”brain drain”, vilket är det sista landet behöver för att minska det ensidiga beroendet av oljeexport.

Det är inte precis ett guldläge som Chávez efterträdare ärver.