Att dra linjer mellan punkter

På bloggen Genusfolket skriver Gustav Almestad ett läsvärt inlägg där han ger ett antal exempel på fall där hot mot kvinnor inte har tagits på tillräckligt allvar, vilket fått ödesdigra konsekvenser. Detta med anledning av mordet på en kvinna i Göteborg i fredags, där det uppdagats att kvinnan i fråga både hade anmält mannen i fråga för misshandel samt ansökt om kontaktförbud, men inte fått detta beviljat.

I de övriga exempel Almestad tar upp ser det lite olika ut med kontaktförbudet. Ibland har det funnits, ibland har den dragits in på kvinnans egen begäran. Andra gånger finns tidigare misshandelsdomar i bakgrunden. Olika fall, men alla med dödlig utgång.

I Ekots rapportering om det senaste mordet frågar Ekot Anette Olsson, vice chefsåklagare på Göteborgs åklagarkammare, om ”det finns anledning att se över möjligheterna att få kontaktförbud”. Jag måste säga att jag blir lite brydd av hennes svar, som lyder som följer:

– Jag kan inte se att det skulle göra någon skillnad. Tyvärr är det så att det kommer ändå inte att hindra brottsoffret från att bli utsatt för nytt brott. Den gärningsman som trots allt vill skada en annan person låter sig kanske inte hejdas av ett kontaktförbud.

Det är självklart så att kontaktförbud i sig inte kan hindra människor från att begå brott, men att avfärda en översyn med argumentet att kontaktförbud inte hejdar någon låter lite konstigt tycker jag. Hejdar gör ju inte kontaktförbuden idag heller – och ändå utfärdar vi dem. Poängen med dessa förbud är knappast att utgöra ett bokstavligt hinder, hur skulle det kunna vara det?

Poängen är ju att samhället markerar det som en individ säkert redan har sagt: Lämna mig i fred! Överträds ett kontaktförbud är det dessutom en signal om att en person varken respekterar kvinnans integritet eller lagen. Dylika varningssignaler är värda att hålla koll på kan jag tycka. Varje anmälan, varje punkt vi har att dra linjer mellan för att se ett mönster, behövs om vi ska kunna bli bättre på att förhindra dessa mord.