En förtroendevald ska representera sina väljare – inget annat

”Politikerkåren inte representativ.” Det är nyhetsanalysen av SCB:s rapport om våra förtroendevalda. Såhär skriver TT (och sannolikt kommer fler att vinkla nyheten exakt så): ”Den svenska politikerkåren är inte representativ i förhållande till befolkningen. Kvinnor, unga och utrikesfödda är underrepresenterade bland såväl nominerade som valda till kommunfullmäktige, visar en rapport SCB tagit fram på regeringens uppdrag.” Detta kan man förvisso konstatera. Och vid en första anblick kan man uppröras och någon till och med nära en misstanke om konspirationer eller ännu värre direkta hinder för vissa ”grupper” att ta plats i våra beslutande församlingar. Man kan också fundera över vad som ligger bakom analys och farhåga.
Om våra beslutande församlingar inte direkt speglar befolkningens grupperingar i form av kvinnor, män, invandrade, vänsterhänta, heterosexuella, hörselskadade, 23-åringar, 92-åringar etc – betyder det då att deras legitimitet kan ifrågasättas? Är det ett problem varje gång en grupp är ”underrepresenterad”? Och vad är i så fall lämplig åtgärd?
Nyhetsvinkeln skulle kunna tolkas som en syn på parlamentet som en exakt sammansättning av olika gruppers intressen. En korporativ stat där vi inte företräds som individer av individer utan som del av kollektiv och grupper av företrädare för desamma. En kvinna representerar andra kvinnor, inte en politisk inriktning eller värderingar. Exempelvis. Och är hon dessutom pensionär kan hon möjligen också företräda åldersgruppen pensionärer.
Frågan är dock om man kan företräda flera grupper samtidigt? Eller måste man välja vilken intressegrupp man kandiderar för? Kan en lesbisk 92-åring med nedsatt syn företräda tre grupper och på så vis bocka av representativiteten för den församling hon sitter i, eller gäller en röst ett intresse?
När detta är sagt, kan jag konstatera att jag personligen saknar fler representanter från marknadsliberala grupper i samtliga beslutande församlingar.