Då handlade det om en bro, eller kanske snarare om den marina miljön under en tänkt bro. Visionärerna och näringslivet var för. Olof Johansson och stora delar av miljörörelsen var emot. Under ett seminarium i går om Öresundsregionen, arrangerat av
Sydsvenska Industri- och handelskammaren, gjordes en historieskrivning om hur det var då, långt innan bron var en självklarhet.
Debatten rörde då nästan uteslutande vilka effekter bron skulle ha på den marina miljön. Poängen med och betydelsen av en fast förbindelse var sekundär.
Ilmar Reepalu mindes välsmakande och trevliga middagar med Öresundsrådet… Men han kunde inte dra sig till minnes att de handlade om särskilt ambitiösa planer för regionen.
Nu har Handelskammaren sammanställt forskning om läget i regionen. ”Öresundsregionen – Den dynamiska metropolen”. Titeln speglar snarare vad man från arrangörernas sida önskar se än vad området faktiskt är. Men sant är att Öresundsbron har betytt oändligt mycket mer för att en metropol ska vara möjlig än någonsin Reepalus middagar i ett öresundsråd. Att dinera, visionera och intyga bifall till drömmar och önskemål kan aldrig mätas mot konkret cement. Typ.
Att anlända Malmö Centralstation idag är något helt annat än för bara några år sedan. Att resa över Öresundsbron är likaså en upplevelse som inte låter sig jämföras med de stötiga överfarterna med ”Pilen” eller Flygbåtarna.
Kort sagt. Bron har betytt mer för regionen än vad de flesta kunde föreställa sig.
Men, för att nå just metropolstatus krävs ytterligare broar och dessutom krävs att ett antal institutionella barriärer rivs. Det handlar om hur arbetsmarknaderna på respektive sida av sundet kan integreras och för detta krävs att regelverken förenklas och närmar sig varandra. Bland annat nämns problem med den stora skillnaden mellan det danska Flexicurity-systemet, som framför allt innebär en flexibel arbetsmarknad utan turordningsregler, och den svenska formen av starkt anställningsskydd.
Skattesystemen skiljer sig också åt, liksom regelbördan för företagande.
Även om politiker som exempelvis Reepalu gillar Öresund, metropoler och snabba tåg sitter den faktiska politiska förändringsviljan långt inne… Gärna räls och vägar, men arbetsrätten tafsar man inte på. Gärna mer pengar till infrastruktur, men liberalare regler på arbets- och bostadsmarknaden har ett för högt politiskt pris.
Så infinner sig detta paradoxala att det verkar lättare att be politikerna om stora pengar till räls och vägar, än om alldeles gratis politiskt ledarskap att förändra uttjänta regelverk.
