Ett popband som heter ”Reinfeldts”?

Palme på bio. Palme i bokform. Palme på tv. Det råder ett slags Palmehysteri, och man kan undra vad den egentligen handlar om. Inte är det väl bara personen Olof Palme som skapar dessa fantomsmärtor? Är det inte själva tidsandan, den som rådde då, som alla jagar?

När jag satt och väntade på att filmatiseringen Leif GW Perssons trilogi om folkhemmets fall skulle börja råkade jag snubbla över en för mig okänd detalj.

På sextiotalet fanns det inte mindre än två popgrupper med namnet ”Palmes”. Det ena fallet finns väl beskrivet i bloggen Raised on records. Det handlade om popartisten Mic Linder och hans band i Borås som 1965 bytte namn till ”Palmes”, något som ska ha blivit omskrivet i inte mindre än 50 dagstidningar. Bandet välkomnades rentav på Olof Palmes kontor, varvid statsrådet blev hedersmedlem i gruppen.

PR-kuppen ledde till skivkontrakt, och den enda singeln “Baby What´s On Your Mind / I´m Confused” gavs ut på Odeon 1965. Gruppen upplöstes dock 1966.

Ett år senare återanvände bandets manager namnet, men nu med musiker från Stockholm. De gjorde singeln “This Little Bird / The Nazz Are Blue” som gavs ut av Columbia 1967.

Rent musikaliskt var det, som ofta i Sverige vid den här tiden, snarast en fråga om imitation, om än inte alltid helt oäven, i exempelvis bandets cover på Yardbirds.

Men hur kunde en popgrupp med ambitioner döpa sig till Palmes? Raised on records ger en logisk förklaring om hur bandet tänkte: ”Kunde en grupp heta Tages efter statsminister Tage Erlander, så kunde man väl heta Palmes efter dåvarande kommunikationsminister Olof Palme.”

Sveriges Beatles Tages lär dock egentligen ha döpts efter en medlems töntiga mellannamn.

Hur som helst lär det i dag vara otänkbart att döpa ett band till ”Reinfeldts”. Ja, det har faktiskt varit otänkbart med ”Fälldins”, ”Ullstens”, ”Bildts”, ”Carlssons” och ”Perssons” också. Kanske var det punken som kom och ändrade allt. I och med den blev politiska bandnamn något annat: ”Moderat likvidation” är ett exempel på det.

Men kanske speglar attitydförändringen bland banden också ett skifte i synen på Sverige?

På sextiotalet var Sverige synonymt med ett modernt politiskt projekt, vars fasad började krackelera ordentligt på sjuttiotalet. På sextiotalet kunde man som ung identifiera sig positivt med den etablerade politiken som samhällsdanande kraft, men på sjuttiotalet hade tilltron övergått i misstänksamhet.

I dag finns det inte mycket modernt med modernismen. Den har blivit en parentes, ett museiföremål som vårdas ömt av konservativa krafter, ett objekt för hipsterlajvare eller nostalgiska arkitekturstudenter med storhetsvansinne. Och drömmen om politiken som den avgörande faktorn i mänsklighetens utveckling har falnat. Regeringens jobbpaket i all ära, men det är Steve Jobs som förändrar världen.

Jag tror att det är detta som Palmehysterin handlar om. Det är inte en specifik politiker – Olof Palme – som är själva grejen. Det är det moderna politiska projektet som håller på att placeras i en monter på historiska museet.