Rimligt från Kommunal, inte från statsministern

En ganska väntad vinkel från Kommunal. Fackförbundet problematiserar att upp till 100 000 personer regelbundet, flera gånger i veckan hjälper och ger omsorg till sina äldre anhöriga. Detta sägs har lett till att många gått ner i arbetstid för att hinna med.
Helt i enlighet med sitt uppdrag beskriver Annelie Nordström detta som ett problem som uppstått för att mindre resurser läggs på omsorgssektorn och på hennes medlemmar. Hennes utfall följer alltså rimlighetens dramaturgi.
Rapporten som beställts av Kommunal visar dock inte huruvida ombesörjandet är något man önskar eller känner sig tvingad till för att stat och kommun inte håller vad man lovat. Det kan säkert vara så i vissa fall. För andra kan sänkta inkomstskatter eller egen önskan och prioritering har möjliggjort lägre arbetstid för att under en period ägna sig åt en närstående. I det senare fallet skulle man kunna se det som något positivt att utrymmet finns. Att det kanske till och med skapar värden som inte går att mäta i reda pengar.
Statsministern har dock synpunkter. Arbetslinjen trogen meddelade han nyss att:
”Det är fullt arbetsföra människor som till följd av omsorgstrycket tvingas anpassa sig att jobba mindre än de annars skulle göra, och arbetade timmar är nyckel till svensk välfärd.”
Det vill säga att alldeles oavsett om den minskade arbetstiden är frivillig eller ej, är statsministern negativ. Hans inställning för tankarna till Anders Borgs bekymrade uppsyn när det visade sig att jobbskatteavdragen inte alltid ”användes” av medborgarna som Borg hade tänkt. Det hände att personer gick ner i arbetstid, eftersom lägre skatter gjorde att de hade råd att göra just så. Vad de i stället använde tiden till hade väl finansministern egentligen inte med att göra, men det förhindrade honom inte att problematisera deras tilltag. Han hade tänkt att man skulle arbeta mer, inte mindre.
Så kan det vara med medborgare! Ibland går de helt enkelt sin egen väg.