Claes Arvidsson
Anslaget till det svenska försvaret brukar ibland beskrivas som en försäkringspremie. Helst vill man inte att försäkringen ska lösas ut men om olyckan skulle vara framme är premien värd sina pengar (här ska jag inte diskutera risken med att regeringen inte betalar hela premien).
Men frågan om premie, risk och ansvar har också bäring på det nya personalförsörjningssystemet.
I söndags rapporterade DN att rekryteringen till det nya yrkesförsvaret inte når sina mål 2012: det är bara en femtedel av de tidsvis anställda soldater som enligt planen skulle finnas tillhands som har skrivit på. Det kommer att bli tungt också åren framöver när poolen av värnpliktiga är tömd.
Enligt Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten finns två förklaringar (DN 5/12):
Den ena är att det tar tid att rekrytera .
Men om man inte hade haft så bråttom med att sjösätta det nya personalförsörjningssystemet kanske det hade gått bättre. Det har till exempel dröjt till i höst innan all avtalslagstiftning kommit på plats.
Om löner och andra villkor har han inget att säga, men eftersom Försvarsmakten nu ser över den delen av personalpolitiken kan man ju ana sig till att insikten också har nått Högkvarteret.
Den andra är arbetsgivarnas bristande entusiasm för ledigheter och rädsla för att drabbas av rehabiliteringsansvaret om en anställd deltidare blir skadad i försvaret.
Att detta skulle bli ett problem är inte någon nyhet och det är förvånande att informationsdirektören verkar förvånad. Lika förvånande är att Lagersten tänker övervinna motståndet medelst sin alltmer svällande reklambudget.
Vore det inte bättre att försöka hitta en lösning på frågan om rehabiliteringsansvaret? Annars är det inte troligt att det kommer gå att vinna gehör hos arbetsgivarna. Risken att som arbetsgivare – och särskilt i mindre företag – bli sittande med dryga kostnader för skador som uppstått i försvarets tjänst är för hög. Att jobba i försvaret är inte något vanligt jobb.
Risken bör i stället bäras av Försvarsmakten. En modell skulle kunna vara att i samarbete med försäkringsbranschen skapa en rehabiliteringsförsäkring för försvarets anställda. ÖB får betala premien och försäkringsgivaren göra jobbet. Med en sådan lösning får man också en försäkringsgivare som både har ansvar för hela ”vårdkedjan” och ett egenintresse av att rehabiliteringen lyckas.
Dessutom.
Att få ett väl fungerande system för rehabilitering är något som vi är skyldiga våra soldater – som riskerar sina liv.