Ledarbloggen
SvD
SvD
Roland Poirier Martinsson tar i sin kolumn idag (den 19/11) upp SVT Debatts program där Martina Montelius, Stig Larsson och undertecknad debatterade konstnärslöner. Tyvärr hemfaller han till halmgubberetorik, och tillskriver mig ståndpunkter jag aldrig gett uttryck för. Jag har aldrig sagt att det som säljer mest är bäst. Helt enkelt eftersom jag inte tycker så.
Frågan handlar i stället om huruvida staten ska tvinga skattebetalarna att finansiera Stig Larssons böcker, trots att tillräckligt många människor inte verkar vilja köpa dem.
Det tycker inte jag. Människor har redan valt att inte köpa hans böcker. Varför ska någon annan då göra det valet åt dem? För att de inte begriper tillräckligt mycket själva?
Debatten handlar inte om marknad kontra stat, som Roland PM likt många andra tycks vilja påskina. Utan om frivillighet kontra tvång. Och bortanför statens tvångsmakt finns långt mer än bara kommers, vilket en god konservativ som Roland så klart känner till, inte minst eftersom han tar upp mecenater i sin text.
Själv samlade jag i vintras ihop 70 000 kronor genom ett upprop på nätet, för att få tid och råd att skriva klart en bok. Den har inte sålt många ex, och hade aldrig burit sig kommersiellt, men ”crowdsourcing” kan ses som vår tids mecenatinstitution. Hundratals människor skänkte stora och små belopp.
Montelius argument, som jag inte alls missförstod, om att man måste skattefinansiera kulturutbudet för att det ska uppstå är naturligt för en marxist. Men för en person som Poirier Martinsson, som säger sig tro på marknadsekonomi och kapitalism, är det en obegriplig ståndpunkt. För vilka övriga marknader resonerar han likadant?
Kärnfrågan kvarstår: ska vi ta folks pengar ifrån dem för att de själva inte begriper sig eget bästa, eller ska vi inte?
Fredrik Segerfeldt
liberal författare och debattör