Fattigdomen minskar och 90 procent har mer pengar

Inkomsterna i Sverige har ökat mer än i övriga EU, visar ny statistik från SCB. År 2005 låg Sverige dåligt till när det gällde hushållens disponibla inkomster, men 2010 hade Sverige avancerat till åttonde plats.

SCB gör ingen politisk analys, men det är ingen vild gissning att politiska beslut har haft betydelse. Efter 2005, då Sverige hade haft socialdemokratisk regering i tolv år, går det att skönja åtminstone två faktorer som torde ha spelat huvuvudrollerna i utvecklingen. Alliansens jobbskatteavdrag har gett en normalinkomsttagare en månadslön mer om året. Regeringen Reinfeldt har manövrerat Sverige skickligt genom den globala ekonomiska krisen.

Inkomsterna i Sverige har alltså ökat för vanligt folk (medianinkomst är måttet som används), och det finns skäl till glädje.

Men SCB noterar också att en större andel av befolkningen har hamnat ”under den gräns som innebär risk för fattigdom”. År 2005 var det 10 procent, och 2010 var det 13 procent som hamnade under gränsen.

Den som bara läser pressmeddelandet (eller TT:s telegram om saken) kan nu få för sig att de rika har skott sig på de fattiga, och att misären är på väg att breda ut sig i landet.

SCB:s rapport i fulltext förklarar dock hur det hänger ihop. Risken för fattigdom mäts med ett relativt mått: hushåll som hamnar under 60 procent av medianinkomsten bedöms ligga i riskzonen. Om medianinkomsten stiger mer än i de grupper med lägst inkomster, så ökar riskgruppen – även om alla har fått det bättre.

SCB noterar:

”I takt med att inkomsterna ökar i de flesta samhällsgrupper innebär det samtidigt att inkomsterna kan utvecklas relativt långsamt för vissa individer så att dessa hamnar efter inkomstmässigt. Med andra ord kan de individer som erhåller en disponibel årsinkomst under 60 procent av medianinkomsten år 2010 men inte 2005, samtidigt ha fått det bättre i absoluta termer under samma tidsperiod.”

SCB:s rapport innehåller också ett absolut fattigdomsbegrepp. SCB konstaterar således att tendensen är att ”andelen som är materiellt fattiga minskar mellan åren 2005–2010”.

Det relativa fattigdomsbegreppet vilseleder.

Man ska förstås inte skönmåla. Den tiondel som har lägst inkomster har sett en negativ utveckling mellan 2005 och 2010, men blygsam. Medianinkomsten i denna grupp har sjunkit med 1,4 procent. Även bakom detta går det förstås att skönja politiska beslut: förändrade regler i arbetslöshets- och sjukersättningarna. Men det är inte det som ligger bakom ökningen av gruppen som ligger ”under den gräns som innebär risk för fattigdom”. Den ökningen beror på att nästan alla har fått det bättre.

Den grupp som har näst lägst inkomster har exempelvis fått en 6-procentig ökning.

90 procent har fått högre inkomster. Fattigdomen minskar. Det är goda nyheter. Låt inte det relativa fattigdomsbegreppet skugga det.