Republikanskt teparty, socialdemokratiskt kafferep

På sid 14-15 i dagens pappers-SvD finns en fin karta, som visar resultatet i presidentvalet i USA nedbrutet på countynivå. Den dominerande färgen är Republikanernas röda. Även i somliga stater som Barack Obama tog hem med god marginal, som till exempel Oregon, kan de blå fälten te sig få och oansenliga. Att Obama ändå vann valet beror förstås på att det är i dessa countyn som de många människorna bor. Det är en klen tröst för Mitt Romney att han vunnit Alaskas gigantiska arealer, när Obamas seger i det mikroskopiska Rhode Island ger lika många elektorer.

Obama är stor i städerna. Romney regerar på landsbygden.

Kartan är påfallande lik en valkarta från Sverige. Även hos oss är de glesbefolkade delarna väldigt röda, medan de folkrika stadsområdena i stor utsträckmning är blå. Fast hos oss har förstås färgerna motsatt innebörd. De borgerliga går bra i de regioner dit människor flyttar, vänstern går bättre i bygder som människor flyttar ifrån.

Socialdemokrater och republikaner är olika i det mesta, men strukturellt har de en gemensam huvudvärk.

Eller snarare två: Den andra handlar om hur valnederlag ska hanteras. Ska man tackla dem genom att öka och accentuera skillnaderna gentemot den som vunnit (Obama/Alliansen), eller ska man försöka bli ett mer attraktivt alternativ för mittenväljarna?

Bland en hel del republikanska kommentatorer höjs nu kraven på större renlärighet: McCain och Romney har inte förlorat på grund av att deras parti förknippas med kompromisslösa fanatiker utan därför att de har legat alltför långt åt vänster och inte skilt ut sig tillräckligt från Demokraterna. Mer moderata krafter, ofta med förankring i företagsvärlden, undrar om den naturliga slutsatsen i detta läge verkligen är att gå ännu längre åt höger.

Hos Socialdemokraterna finns precis samma debatt. Stefan Löfven och Magdalena Andersson tycks gå in för att kämpa om mittenväljarna, även om deras budgetalternativ inte riktigt bär syn för sägen. Men det finns också en stor grupp renläriga – LO, Skåne, Stockholms stad, Greider/Suhonen – som anser att det krävs mer 70-talspolitik och socialism för att få fart på Rörelsen igen. De kallar sig inte Kafferepet, men de spelar Tepartyts roll.