Hörni sötvattenspirater, låt Tintin vara!

Vi läste mycket Tintin när jag växte upp. Gjorde det oss förhärdade och inskränkta? Nej, jag tror att det var precis tvärtom. Albumen snävade inte in horisonterna, de öppnade dem.

Till att börja med i rent geografisk bemärkelse. Precis som andra goda äventyrsböcker gjorde historierna om Tintin att man fick sin nyfikenhet kittlad och fylldes av lust av ta del av allt spännande i den stora världen utanför Verona. Men det handlar om fler världar än så: vetenskapen, historien, rymden, humorn. Hergés historier får unga läsare att bry sig om personer som är helt olika dem själva: en whiskytörstande sjökapten, en lomhörd professor, två djupt förvirrade detektiver. Man skrattade åt en divig sopran och en påstridig försäkringsnasare långt innan man hade någon närmare aning om vad arior och försäkringsbrev var för något  – men man fick möjligen en impuls att ta reda på saken.

Och hur många har inte försökt komponera egna kötteder av Haddocks modell? Även till nya språkliga världar erbjuder Tintin en nyckel.

Därför blir jag bedrövad på många olika sätt när jag läser om Kulturhuschefen som vill skydda barn för Tintins skadliga inflytande genom att ta bort Tintinalbumen från hyllorna. Visst finns det stereotyper i berättelserna – varken operakonsten eller försäkringsbranschen klarar sig undan – och visst ges en nedsättande bild av svarta i det tidiga albumet Tintin i Kongo. Men rätt sätt att tackla historien är inte att förneka att den har existerat utan att komplettera den med andra bilder och vara öppen för diskussion om varför saker ser ut som de gör. Och, som Tor Billgren påpekar, det stora flertalet Tintinböcker är inte Tintin i Kongo. Ofta vänder de sig mot maktmissbruk och förtryck.

Här ska förklaras och resoneras, men här ska inte rensas ut. Hör ni det, alla sötvattenspirater!