Vad kommer efter arbetslinjen?

Fredrik Reinfeldt gick upp i riksdagens talarstol med trumf på hand. Han är nog medveten om att årets regeringsförklaring inte går till historien för vare sig djärvhet i sak eller lyster i språk, men hans regering har något annat. Något som andra saknar. Pengar på kontot.

Medan ett stort antal EU-länder, liksom USA, liksom Japan, tampas med besvärliga budgetunderskott och statsskulder, kan den svenska statsministern utnyttja ett reformutrymme som hans finansdepartement har räknat fram. Man kan diskutera var de där 23 miljarderna plötsligt kom ifrån. Man kan undra varför de ska användas nu snarare än ett för ett år sedan eller om ett år. Man kan rentav ha sina misstankar om att politiska överväganden har spelat in.

Men man kan också konstatera att det finns en grunläggande styrka i svensk ekonomi som låter regeringen agera som den gör utan att det rubbar inhemska eller utländska bedömares förtroende. Man kan önska att det gick ännu bättre, men det är svårt att förneka att Sverige har en ekonomisk trovärdighet som saknas på många andra håll. Om oppositionspolitiker och andra kritiker som hävdar att Alliansen kört Sverige i botten reste ut i Europa och berättade vad en alliansbudget innehåller, skulle de inte få lätt att väcka sympati.

Två andra invändningar kan man däremot ha. Om det nu ska använda 23 extra miljarder i statens budget, är det så här de ska nyttjas? Och gör regeringen tillräckligt mycket för att den ekonomiska styrkan inte bara ska finnas i dag utan även i morgon?

Regeringsförklaringen rymmer flera bra förslag, men den saknar ett bärande tema. Arbetslinjen dominerar inte på samma sätt som tidigare, men den har inte blivit ersatta av en ny sammanhållande idé. Här finns en ansats till något nytt som har med näringspolitiken och Sveriges internationella konkurrenskraft att göra, men det är en bra bit kvar innan regeringen är i mål. Man känner sig bekväm med att satsa på infrastruktur, forskningsstöd och sänkt bolagsskatt, men man har svårare med politik som inte handlar om kollektiva nyttigheter eller förmåner för etablerade koncerner. För individerna, som förväntas ta vara på de nya kommunikationsmöjligheterna och forskningsresultaten, finns inte mycket att hämta. Är det någonstans det behövs politikutveckling under de närmaste åren är det här.