Utan kvotering blir hemmet en mancave

Det kommissionär Viviane Reding satte igång för snart två år sedan kan inom kort vara ett minne blott. Hennes idé att skapa ett jämställt EU genom att på överstatlig nivå lagstifta om europeiska företags styrelsesammansättning har mötts med skepsis. Nio medlemsländer, däribland Storbritannien som traditionellt varit pålitligt skeptiskt till överstatlighet, har skrivit under ett brev till Reding där man förklarar att hennes kvoteringsförslag inte kommer att röstas igenom.

Enligt Financial Times kan de nio ländernas representanter fälla Redings förslag att kräva 40 procent kvinnor i EU:s börsbolags styrelser.

I brevet hänvisas till ländernas rätt att ta sig an ”frågan” på nationell nivå. Nu är det åtskilligt som EU borde lämna till medlemsländerna att besluta över, men kvotering är ett av de mest flagranta exempel på detaljreglering, politisering av näringslivet och övertro på brysselpolitikers förmåga att påverka attityder och värderingar hos medborgarna. Det skulle uppriktigt förvåna mig om Reding verkligen tror att ett EU-beslut om styrelseposter kommer att få någon större effekt för kvinnors allmänna situation i hela EU-området.

Samtidigt, i en annan del av världen, händer saker som påverkar vår syn på jämställdhet. I det senaste numret av The Spectator är ”The richer sex” top story. Liza Mundy skriver om sin bok med samma namn: ”Sooner than anyone seems to expect, British women will be richer than British men.” Och av artikeln att döma går det fortare i verkligheten än i EU-byråkratin.

Mundys text är också ett tidsfenomen. Medan Reding & c:o utmålar världen som patriarkal och allt för långsam i sin utveckling mot jämställdhet, gör Mundy det motsatta, dock lika stereotypt. Enligt henne kommer såväl Storbritannien som USA snart att vara länder där kvinnor dominerar viktiga poster. Hennes teorier om de hemarbetande männen är ungefär lika trovärdiga som gamla tiders beskrivning av hur kvinnor alltid varit och alltid kommer att vara. Stereotyperna lever kvar. ”Even homes will change: man-caves will become a thing of the past, because the wole house becomes a mancave…”

Sannolikt besitter varken Reding eller Mundy förmåga att sia om framtiden. Den som alltid spår framtiden med metoden ”i tangentens riktning” kommer alltid att landa i att även själva förändringen är konstant i takt och form. Därav resonemang som ”med den här takten har vi jämställda styrelser först om 100 år”…

Till Mundys fördel kan dock sägas att hon har snappat upp en förändring som Reding missat. På helt egna meriter har kvinnor blivit rikare och högre utbildade än någonsin tidigare.