Claes Arvidsson
En oberoende centralbank är en av förutsättningarna för en väl fungerande ekonomi (och är en av förklaringarna till att Sverige nu har bättre ordning på torpet). I en demokrati kan oberoendet inte vara ovillkorligt. Det krävs demokratisk insyn och ansvarsutkrävande.
När ett nytt EU nu krystas fram i hägnet av eurokrisen kommer alltmer fokus på den Europeiska centralbanken, å ena sidan dess ökad makt och å andra sidan bristen på demokratisk kontroll.
Det går alltid att diskutera om tänkbara alternativa lösningar till dem som blivit resultatet av nattmanglingarna, men nu är besluten (ja, i all fall huvuddragen) tagna och stupet (i alla fall för tillfället) inte överhängande nära. Det är detta som vi ska förhålla oss till och göra bästa möjliga av.
Samtidigt pekar Transparency International på att ECB:s maktställning ställer krav på mer av insyn och demokratisk kontroll. Det handlar om små att vidta enkla och konkreta åtgärder, men i grunden kräver det nya, i Lissabonfördragets utmarker, framväxande EU en ny diskussion om EU.
Hur förena ökad federalism (för det är det som krislösningarna går ut på) med folkligt motstånd eller åtminstone skepsis? Svaret kan i alla fall inte vara en fullfjädrad politisk union á la Barroso. Fortsätta att låtsas som inget egentligen har hänt kanske kan funka men det är knappast hederligt – särskilt inte i en värdebaserad Union.