Kvinnor som proffs eller representanter

Jämställdhet i EU:s näringsliv: Check!

Kommissionär Viviane Reding lägger fram sitt förslag om kvotering till börsbolagsstyrelser i EU. Hon har varnat och konfererat och pekpinnat under ett par år, men nu har kvoteringsförslaget alltså nått Kommissionen. En quick fix för att avskriva frågan som av någon anledning givits plats i Kommissionen. Kvinnorna: Check! –Låt oss arbeta nu.

Förslaget innebär att de börsbolag inom EU som 2020 inte har 40 procent kvinnor i sina styrelser kommer att avkrävas böter samt tilldelas reprimand från EU. Det är ett djupt osunt förslag och en flagrant kränkning av äganderätt och fri företagsamhet. När man en gång har valt att sticka av på vägen där överstatlig reglering styr vilka personer som ska sitta i de privata företagens styrelser, finns all anledning att bäva inför nästa steg.

Redings sida känns igen från varje kvoteringsdebatt jag deltagit i. Hennes tes handlar inte främst om rättvis könsfördelning (det brukar vara vänsterns generalargument). Reding kör vad som i alla andra sammanhang hade riskerat att kallas för girighetsspåret! Det är för lönsamhetens skull vi ska ha fler kvinnor. Lönsammare företag stärker Europa och därför vill kommissionären kvotera bolagsstyrelserna.

För det första är inte argumentationslinjen helt klockren. Av fler kvinnor i just börsbolagsstyrelser följer inte logiskt ett starkare och mer lönsamt näringsliv i EU. Detta anar Reding. Därför hänvisar hon, precis som alla andra kvoteringsivrare som driver lönsamhets-tesen, till en rapport från konsultbolaget McKinsey som innehåller text om lönsamhet och företagande. Av rapporten framgår inte att fler kvinnor i just styrelserna har lett till bättre lönsamhet, däremot har man i underlaget funnit en viss korrelation mellan lönsamma företag och andel kvinnor i samma företag.

Precis som i historien om Storken och födelsetalen finns alltså korrelation, men kausalitet saknas. Det vill säga att det inte fanns någon bevisad koppling mellan många storkar i ett område och högt barnafödande i samma. På samma sätt saknas kausalitet även i konsultrapporten.

Att hävda att fler kvinnor i en bolagsstyrelse direkt leder till bättre resultat är lika dumt som att hävda motsatsen, att fler kvinnor skulle försämra resultaten. De som hävdar det ena eller det andra förenas i en övertygelse om att det finns något särskilt kvinnligt som påverkar företag som kvinnor arbetar i. Som om det fanns en mytisk Kvinnlig kompetens (eller för den delen inkompetens). Så är det inte. Inte minst en kvinna som Viviane Reding har kompetens som bara hon besitter, som inte kommer av hennes kön utan av den person hon är och de erfarenheter hon genom sannolikt hårt arbete har fått.

Om något sådant som särskild Kvinnlig kompetens fanns, skulle varje kvinna på varje post vara utbytbar med vilken annan kvinna som helst.

Argumenten för kvotering synas sällan. Ändå verkar kvoteringsvurmen smyga sig på försvarslösa politiker och näringslivsprofiler på ett sätt som om de inte kunde värja sig. Näst intill värnlösa anammar de tugget om, visst är det fel men… Så gott som alla kvoteringsivrare brukar bedyra att de principiellt är starka motståndare till kvotering och till all form av särbehandling. Men, just andel kvinnor i världens bolagsstyrelser är en så allvarlig situation att de i just den frågan är beredda att frångå sina principer.

Som feminist är det svårt att begripa varför särbehandling plötsligt skulle gynna jämställdhet. Det var ju särlagstiftning och särbehandling kvinnorna som gick före kämpade mot. Det handlade då som nu om rätten att vara en person, inte bara en del av ett kollektiv. Lika rättigheter är alltid rätt. Nu som då.