Låt föräldrarna hjälpa barnen med läxorna!

Frågan om rut-avdrag för läxhjälp har väckt debatt, sedan det visat sig att Finansdepartementet överväger att förtydliga och vidga regelverket så att hjälp med läxläsning helt säkert omfattas. Som reglerna ser ut idag gäller skattereduktionen bara om läxläsningen sker i samband med barnpassning, även om oklarheterna kring detta har lett till något av en gråzon där en liten industri av läxhjälpare frodas. Enligt förslaget ska rut komma att innefatta läxhjälp för elever som går i grundskola och gymnasium, och det hela väntas minska statens skatteintäkter med 30 miljoner kronor.

Kritikerna är röststarka. Reformen vidgar klassklyftorna, menar somliga. Pengarna borde satsas i skolorna, hävdar andra. Skolorna borde vara så bra att läxhjälp inte behövs, säger vissa. (Aftonbladets ledarsida erbjuder som vanligt en provkarta på slentrianargumentationen)

Men ett rut-avdrag för läxhjälp står inte i motsatsställning till andra eventuella satsningar. Det finns väl ingen som av princip är emot ytterligare ansträngningar för att hjälpa de skolbarn som har det trångt ekonomiskt? Kom med förslag bara! Men de 30 miljoner som rut-förslaget beräknas ta i anspråk skulle inte räcka långt i skolbyråkratin. Skulle de ens räcka till en broschyr från Skolverket om att läxläsning är viktigt?

Alternativa förslag, om de nu finns, har sämre verklighetsförankring. Det väntar inte några stora pengar till skolorna bakom hörnet. Den offentliga sektorn går redan på knäna, och några omfattande skattehöjningar är helt enkelt inte att vänta, ens om de vore önskvärda. Argumentet att skolan BORDE vara så bra att läxor inte behövs alls utgår från orimligt högt ställda förväntningar på livet. Det är naturligtvis inte fel att drömma – men politiska beslut kan inte utgå ifrån rena fantasier. Vi slutar inte använda penicillin bara för att människor BORDE vara friska i en perfekt värld.

Skatter och skattelättnader fungerar som styrmedel. Det är väl beprövat. Man kan använda skattehöjningar för att motverka sådant man tycker illa om, såsom utsläpp eller cigarettrökning, och man kan lindra pålagorna på sådant som man tycker är vettigt. Om läxhjälp blir billigare, kommer fler att läsa läxor.

Skattelättnader fungerar vidare på så sätt att de kan tillföra pengar till en sektor även när de offentliga medlen tryter. Det är privat konsumtion som stimuleras.

Rut- och rot-avdragen har dock den egenskapen att det krävs en inkomst för att komma ifråga. Och inkomster är inte jämnt spridda. Sverige är världens kanske mest jämlika land vad gäller inkomster, men inte ens här lär man kunna komma ifrån att vissa föräldrar kommer att ha bättre resurser än andra.

Att påstå att avdraget leder till ökad segregering är dock att sprida en vrångbild av ambitionerna hos dem som bor i svagare områden. Även där jobbar folk hårt. Även där vill förstås föräldrar hjälpa sina barn. Precis som rut-avdraget redan nyttjas i alla samhällsskikt kommer läxhjälpen att vara en möjlighet inom räckhåll för en stor del av befolkningen.

Men även om reformen inte kommer exakt alla till del i exakt samma utsträckning, kommer den ändå att leda till att fler får läxhjälp. Och till att fler studenter och pensionärer får jobb som läxhjälpare. Barnen vinner på det, föräldrarna vinner på det, skolorna vinner på det, och samhället vinner på det. Det låter väl ändå rimligt?

PS: I morse debatterades detta av undertecknad och Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson, i SVT. Inslaget går att se här.