Kan någon promenera min hund till parken?

”Hon har visat att hon inte vill ha hjälp till självhjälp, utan att hon vill ha någon som utför hennes sysslor åt henne”. Det är stadsdelsförvaltningens utlåtande om mamman som får kommunalt följa-till-bollspark-stöd och står att läsa i dagens Metro. Alla tänkbara ”men vad i all sin da’r-reaktioner” och liknande utfall är helt i sin ordning. Mamman borde och kommunen borde inte. Det är En del av rimligt rasande och kommer en period att ha sitt rättmätiga utrymme i därför lämpliga fora.

En annan del av rasandet handlar om något betydligt torrare. Inte ett dugg sensationell i sin form, men väl i effekterna, är Socialtjänstlagen. Det är den som med sina relativa paragrafer och tänjbara text gör det möjligt att kräva kommunal bollspark-promenaderska – och få rätt!

I 5 kap och 1 § står följande:

”Socialnämnden skall- verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och goda förhållanden,

– i nära samarbete med hemmen främja en allsidig personlighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos barn och ungdom,”

Där har vi det svart på vitt. Det aktuella beslutet från förvaltningsrätten möts sannolikt av ögonhimlande och suckar, men korrekt är det. Förflytta i stället fokus till Socialtjänstlagen. Det är ofta där det börjar när det tokar till sig.