I sin ledare den 10 augusti, skriver Katzeff Silberstein att han välkomnar Kristdemokraternas ambition att reducera antalet statliga pekpinnarna. Och visst är det så, att svenska politiker varit fenomenala på att med skatter och regleringar begränsa vanliga människors frihet: ”Du får välja vilken färg du vill, bara du väljer röd.”
Kristdemokraterna har länge agerat motpol. Vi driver de underligt nog provocerande ståndpunkterna att exempelvis familjer ska få välja barnomsorgsform själva och äldre personer få välja utförare inom hemtjänsten. Vi hävdar ogenerat att människor är kompetenta nog att veta vad de gillar och utifrån dessa önskemål själva bestämma.
Men när Katzeff Silberstein försöker använda denna ideologiskt förankrade utgångspunkt som något slags argumentativ motsättning till förslaget om seperationsteam, slår det fel. Kristdemokraterna som politiskt parti har inga synpunkter på hur människors genomför sina skilsmässor. Vi vill varken regissera eller kontrollera de separationer som genomförs, men vad vi vet är detta: Varje år får ca 50 000 barn vara med om att föräldrarna separerar. De senaste sex åren har de separationer som lett till vårdnadstvister som måste avgöras i domstol nästan fördubblats. Det behöver knappast påpekas, men vårdnadstvister påverkar sällan barn positivt och som barnminister begick jag tjänstefel om jag inte vågade se denna utveckling ur barnets perspektiv.
Separationsteamens syfte är således inte att moralisera. Det är att erbjuda ett frivilligt stöd genom en period av livet som kan vara mycket svår, inte minst för barnen. Familjerättssocionomer, handläggare från Försäkringskassan, jurister, familjeterapeuter och skuldrådgivare ska finnas där för att ge råd och stöd; främja samarbete i frågor som rör föräldraansvar och omsorg om barnet.
Än så länge befinner sig förslaget enbart på förstudienivå, men om en försöksverksamhet genomförs, genererar den snarare större valfrihet för den enskilde eftersom den faktiskt erbjuder något att välja mellan. Stöd eller inte, det får föräldrarna naturligtvis själva bestämma, men slutsatsen att möjlighet till större valfrihet handlar om pekpinnar är i bästa fall långsökt.
Maria Larsson
Barn- och äldreminister
Kristdemokraterna
