Nina Björk blev rosa kollektivist

Det var så cool att läsa Nina Björks ”Under det rosa täcket”. Då. En hyperindividualist som krävde feminism just för att var och en av oss ska ha rätt att vara oss själva. Helst utan förväntningar på exakt Hur man ska vara som kvinna, eller som man. Rätt till sin egen person.
Så minns jag att jag läste Nina Björk. Jag gillade henne. Sedan gjorde hon samma resa som de flesta och döm om min besvikelse när jag fick intrycket av att även hon tillät sig ett ”jo, jo, men det är inte så enkelt och när man blir mamma förstår man det”.
P1:s Studio Ett-redaktion verkar fortfarande vara lika betagen av Nina Björk som jag var då. För en del år sedan. Hon har en alldeles egen plats, om inte i P1:s hjärta, så i deras standardutbud. Dels är hon stående krönikör i Godmorgon, världen!, dels i går som intervjuobjekt i Studio Ett. Det senare föranlett av en kommande bok av Björk. Ofrånkomligen en önskvärd situation för en författare.

Av hennes individualism finns ytterst lite kvar, det är snarare en sort rosa kollektivism.

Förvisso tycker jag att Björk har rätt när hon förklarar att hon inte tänker politisera sina barn. En ganska konservativ värdering som Göran Hägglund lätt skulle skriva under på. Hon hävdar dessutom att vi hellre ofta än sällan borde ”lägga oss i varandras liv mycket mer”. Det kan man tycka på rent privat plan. Om en av mina närmaste gör något som kommer att skada honom eller någon han tycker om, har jag väl en moralisk skyldighet att tala om det för honom. Men jag anar att Nina Björk med just detta ”lägga sig i” snarare avser politiska handlingar. När folk i allmänhet gör ”fel” borde de tillrättavisas, helst med politiska instrument. Hu..

Det blir det sämsta från två världar: Till regleringar upphöjd moralism.

När reportern frågar om inte Nina Björk borde leva som hon lär och frånsäga sig det privilegierade livet där Björk, enligt henne själv, gör ett stort ”ekologiskt fotavtryck” svarar hon att det inte skulle gå. Inte skulle spela någon roll. I stället bör vi alla medelst politiska styrmedel tvingas att göra just det som Björk på egen hand inte klarar av.

Av intervjun förstår jag också att den kommande boken kommer att bjuda på halvträlig kritik av vinster och av tillväxtens offer. (Plötslig känns det som att jag sitter i en kyrkbänk i Svenska kyrkan och lyssnar till en predikan – de innehåller allt för ofta samma kritik…) För att en politisk dogm ska funka måste den i någon mening vara universell och gälla oavsett var vi befinner oss. Den enkla frågan till tillväxthatarna blir ofrånkomligen, gäller deras kritik till ökat välstånd, rikedom och tillväxt även för de allra fattigaste kvarteren i indiska slumområden? Är rikedomskritiken verkligen förenlig med hopp om minskad global fattigdom? Med minskad barnadödlighet och elände?

Jag gillade Nina Björk förr. Men det kan hon ta med ro. Redaktionerna på P1 gillar henne fortfarande.