Politisk sommarfika i det öppna Sverige

Sverige är bra speciellt på många sätt, slog det mig i morse då jag var på regeringens fika för journalister. Tillställningen hålls varje torsdag under sommaren. Där berättar de ministrar som för stunden är bortryckta från sommarledigheten om vad som har diskuterats under morgonens regeringssammanträde. Därefter kan de fritt vandra mellan frågvisa journalister, och diskutera både långt och kort.

I många länder skulle en minister inte röra sig en meter utan hela sitt entourage. Bara i fantasin skulle kommunikation med medier ske på annat vis än från en upphöjd scen på tryggt avstånd. I Sverige äter ministrar istället frukost med journalisterna.

Det är på sätt sätt och vis någonting komiskt över det hela. I ena stunden gör socialförsäkringsminister Ulf Kristersson en föredragning av arbetslöshetssiffror, med en moderatklyschig seglarpolo slängd över den somriga skjortan. I nästa stund står EU-minister Birgitta Ohlsson och svarar på journalistfrågor med ett festivalband runt armen. Allt detta är kanske framför allt en manifestation så god som någon av den berömda svenska öppenheten. Risken finns dock att det hela blir för trevligt. Journalister ska inte mysa med politiker – de ska granska dem, och båda parter måste vara på sin vakt.

På ett större plan kan man ifrågasätta den egentliga nyttan av dessa pressträffar. Politiska bomber briserar nästan aldrig. Kanske är det talande att dagens huvudbesked handlade om ett importstopp för levande amerikansk hummer. Frågan är säkert viktig, men den är knappast brännande kontroversiell.

Nej, istället är det möjligheten till längre och lediga samtal med enskilda ministrar som är givande. Man kan gå bortom enstaka citat, och låta politikerna lägga ut texten längre kring stora och små frågor. Istället för pratminus kan man få längre resonemang, någonting som politiker sällan hinner med att ge. Det är värt mycket.