Spansk Bagdad Bob-retorik hjälpte ingen

Mycket Spanien på sistone. I dag hålls en telefonomröstning med eurogruppens medlemmar om det stora räddningspaketet om 100 miljarder… Sade jag räddningspaket?! Det var inte meningen. I juni sade spanske finansministern Luis de Guindos uttryckligen att det inte fick kallas så. För det var ju inget räddningspaket i ordets traditionella bemärkelse. Det handlade om futtig och högst temporär ”finansiell assistans”, för att undvika en ”faktisk kris i framtiden”.

Några dagar därefter gjorde spanske premiärministern ett av de mest misslyckade försöken att lugna skeptikerna: ”Att tala om en ”bailout” avseende Spanien låter sig inte göras. Spanien kommer inte att räddas. Det är inte möjligt att rädda Spanien. Det finns varken någon plan till att göra det, eller något behov till att göra det, och därför kommer Spanien inte att räddas.” Sedan flög han iväg till Ukraina för att titta på fotboll, i syfte att ytterligare markera hur obekymrad han var.

Att en sådan betydelselös icke-räddning skulle föregås av rabalder i varje parlament där den diskuterats, från Italien till Finland och alla däremellan, borde te sig som förvånande.

Men ingen är överraskad. Allting har i själva verket gått enligt plan. De spanska bankerna behövde räddas. Alla visste det, liksom alla visste att de skulle räddas. Vad de spanska politikerna försökte åstadkomma med sin spelade nonchalans vet jag inte. Kanske trodde de att det var värt ett försök. Vad har man att förlora, trots allt? I Euro-spelet får man alltid sina pengar.

Skämt åsido. Retoriken var genomskinligt falsk, på gränsen till outhärdlig. De spanska toppolitikernas per definition sargade anseende fick sig en oåterkallelig törn. Nu har de dessutom förargat i princip varje parlamentsledamot i hela eurozonen, eftersom de fick avbryta sin sommarsemester. En säkrare väg mot splittring är svår att tänka sig.