Madrassdebatten i Officerstidningen

Madrassdebatten har nu nått Officerstidningen. Jag bad major Peter Almström vid Livgardet som tidigare har deltagit i diskussionen här på Ledarbloggen att kommentera inläggen. Så här svarar major Almström:

Jag tycker att det är bra att överste Martell nu börjar debattera frågan om soldaternas övernattningsmöjlighet. De tidigare inläggen har mest handlat om att försöka tysta debatten, inte bemöta den. I Officerstidningen skriver han att Försvarsmaktens ambition är att anställda soldater inte skall bo på regementet. När han sedan skriver att ”det här beslutet tog vi redan 2009, när vi beslöt att soldater skulle behandlas som all annan anställd personal”, börjar han antyda
en del av orsakerna till beslutet.

Läser man hela artikeln så anar man att det finns en rädsla hos försvarsmaktsledningen att ett stort antal soldater skulle bli boende innanför kaserngrindarna, att man är rädd att de skulle bli avskärmade från resten av samhället. Man tar även upp matfrågan, att det är lätt att man lever på billig fryst pizza uppvärmd i mikrougnen.

Martell får medhåll av Officersförbundets 1:e vice ordförande, som i tidningens ledare skriver om risken för ”ett soldatproletariat som lever inom inhägnade kasernområden utan kontakt med det samhälle de är satta att försvara.” Det lustiga i sammanhanget är att de sjömän som han företräder faktiskt får boende, mat och sjötillägg på
fartygen, vilket man kan läsa om på sidan 17 i samma tidning.

Jag undrar bara stillsamt vem det är som skrämt upp försvarsmaktsledningen och Officersförbundet för våra anställda
soldater. Vem är det som påstått att det skulle uppstå en ”soldatesk” med en osund subkultur, som jag hört från annat håll? Hur har ni kommit fram till det här?

Vi som känner soldaterna vet att det är samma soldater som vi tidigare haft som värnpliktiga. De individer som skulle kunna bilda detta ”soldatproletariat” orkar inte med  kraven som vi ställer på soldaterna.

Vi som känner soldaterna känner ingen oro för det här.

I reportaget på sidan 20 i samma nummer av Officerstidningen kan man läsa om tre soldater på Livgardet som berättar om sin situation. Här kan man läsa om Eva som har ett barn på annan ort och är tvungen att veckopendla därför att den tjänst som lockar just henne till Försvarsmakten finns i Stockholm. Man kan även läsa om Alexander som delar en trerummare med fyra andra 100 minuters restid från jobbet. Hur fungerar det för honom de dagar det står stridsutbildning med skarp ammunition på schemat? Hur mycket dygnsvila får han dessa dagar och hur skärpt är han när han lyssnar på säkerhetsbestämmelserna inför stridsskjutningen?

De här soldaterna är inte ute efter ett permanentboende, utan de vill ha en övernattningsmöjlighet.

Alla tre i reportaget berättade att de sökt sig från Livgardet på grund av boendefrågan. Man kan tycka att detta är ett problem unikt för Livgardet med sin placering nära Stockholm, men efter att ha talat med soldater och officerare från andra förband vet jag att även förbanden utanför Stockholm börjar få samma problem nu när soldaterna ökar i antal.

Att dela ett logement med andra är inte ett boende. Den enskilde har inte ens rätt att bestämma om han vill låta bli att bädda sängen på morgonen, eftersom det tillika är en arbetsplats för hans grupp och på en militär arbetsplats skall det råda ordning och reda. Det är en övernattningsmöjlighet, punkt.

Så länge vi hade värnplikt var alla officerare rörande överens om att ju mer tid soldaterna tillbringade tillsammans desto bättre fungerade förbandet, varför skulle det ha ändrats nu? Den absoluta huvuddelen av våra soldater söker sig till yrket för att de älskar jobbet och kamratskapet och har inget emot att stanna kvar efter en arbetsdag och umgås med sina kamrater och fixa med sin utrustning och kanske träna tillsammans och sen få någon timmes extra vila inför
morgondagens utmaning.

Om det skulle uppstå någon enstaka individ som uppfyller de tidigare nämnda farhågorna, så hoppas jag att man ger ett sånt förtroende till officerarna på förbandet att de kan hantera detta utan att vi måste ta bort denna möjlighet för alla.

Vad avser matfrågan så delar jag Martells uppfattning att det ligger i Arbetsgivarens intresse att soldaten äter bra mat. Framförallt av verksamhetssäkerhetsskäl men också av den enkla anledningen att med mycket träning och bra mat skapar man starka soldater som löser uppgiften bättre. Jag och alla andra vet att en ung människa med låg
lön kommer att spara på maten. Därför anser jag att Försvarsmakten skall ta ansvar för att våra soldater äter ordentligt, till exempel genom att man tillhandahåller mat till kraftigt subventionerat pris.

Just nu har vi fortfarande ett stort antal soldater anställda som gjort värnplikt, kanske en internationell insats och därefter varit anställda i ett till tre år. De utgör en ovärderlig stomme i våra förband. Det är personer som har tagit anställning för att de känner för sitt förband och vill vara soldater. De har en förbandsanda som är uppbyggd genom år och månader av hårt arbete med likasinnade. Oavsett var i landet de kommer ifrån, vill de vara på just ”sitt” förband. Där har de har sina kamrater och där har de sin lojalitet.

Samtidigt har de ofta bostad och ett socialt nätverk på sin hemort, något som de inte beredda att ge upp detta för 4-8 års anställning som soldat. När deras ekonomiska kalkyl inte går ihop längre så slutar de i stor utsträckning – de går i regel inte till ett annat förband eftersom det inte är ”deras” förband. Tänk hur lång tid det tar att ersätta dem med rekryter från GMU som måste lära sig allt det som deras föregångare kan på 40 timmars reglerad arbetstid och vad detta kostar.

Det här är ett problem som rör hela Försvarsmakten. Chefen för Livgardet kan inte ändra det här beslutet men det kan Försvarsmaktens högkvarter göra. Det är till del en ekonomisk fråga som gör att en del soldater inte har råd att vara kvar på sitt förband. Men det är också till stor del en verksamhetssäkerhetsfråga när det gäller soldatens möjligheter att få rätt vila mellan övningspassen och tillräckligt med mat så att han/hon orkar med övningarna utan skador eller olyckor. Det
är också en möjlighet att odla kamratskap och förbandsanda vilket är avgörande delar i ett krigsförband.

Vi i Sverige har en tendens att vara lite avundsjuka på varandra och överste Martell antyder att han har stött på detta när det gäller soldaternas ”luxuösa” logementsboende. Om det vill jag bara säga att om dessa avundsjuka människor är villiga att utstå de övriga ej så glamorösa delarna av soldatlivet tror jag att vi i Försvarsmakten har en säng på ett logement att dela med ett antal andra soldater över för dem också.

Så jag prövar än en gång att ställa frågan till Högkvarteret. Snälla, förklara för oss hur ni kommit fram till detta beslut, rimligtvis så borde det vara byggt på någon form av saklig grund. Eller är det därför att det saknas saklig grund som det är så tyst från Högkvarteret och att ni beordrar regementsledningen på Livgardet att ta er debatt?