Vaktombyten i finländsk politik

Finlands mesta regeringsparti – Svenska Folkpartiet – har fått en ny partiledare.  EU-parlamentarikern Carl Haglund träder till efter Stefan Wallin och kommer även att efterträda honom på posten som försvarsminister. Han ärver också politiken, eftersom SF är bundet av sex-packens regeringsprogram.

I riksdagsvalet förra våren gav väljarna Centerpartiet en riktig stjärnsmäll och efter valet var landets största parti bara på fjärdeplats. Partiledaren Mari Kivinemi fick klä väldigt mycket skott för resultatet och då inte minst från rösten från det förgångna Paavo Väyrynen som också kandiderade som hennes efterträdare. Det blev dock inte Väyrynen utan en yngre upplaga som i helgen tog hem spelet.

I förlustvalet gick många Centerväljare till Sannfinländarna och med Juha Sipilä som partiledare satsar man på att utveckla den ”EU-skeptiska” politik som var en av orsakerna till att Timo Soini gjorde sensation i valet. Sipilä har tidigare sagt att Finland bör lämna euron om euroobligationer införs och i ett linjetal efter sin upphöjelse tog han i ett linjetal avstånd från att Finland ska bidra när stora länder som Spanien och Italien är i behov av stöd till bankerna.

Vad som händer om till exempel Spanien inte klarar detta, tog Sipilä dessvärre inte upp.

I kommunalvalet ska ”EU-skepticism”, liksom hos Sannfinländarna, kombineras med kamp mot regeringens kommunreform.

Sannfinländarna har fallit tillbaka i opinionen men har ändå stått sig rätt hyggligt (om man för den händelse skulle tycka att det är bra). Partiet dras dock med ständiga skandaler. Senast var det chefsideologen Halla-aho som nyligen av Högsta domstolen dömdes till böter för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp.

På vanligt Soinimaner blev kommentaren från partiledaren inte att reagera och i stället talar han bara om att Halla-aho har lidit nog…