Genom titthålet såg man dino(s)aurier

Välkomna till dinosauriernas rike! hälsade Ingvar Carlsson vid dagens öppna partistyrelsemöte på Sveavägen 68. Insiktsfullt, får man säga. Till diskussionen om föryngring och förnyelse av partiet hade man bjudit in bland andra Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon. För oss icke partilärda är det inte uppenbart varför just dessa två var självklara samtalsparter, och kanske tyder Carlssons hälsningsfras på att också han var en smula förvånad över inbjudan.

Hade det inte varit för Ellinor Eriksson, SSU, hade det nostalgiska tillbakablickandet, hummandet och skrattandet åt gamla tider sövt de flesta i lokalen. Om titthålet in i partistyrelsens sammanträde är en ögonblicksbild av hur S lever och lär, är det ett parti som inte bara vet att den bästa tiden har flytt utan dessutom gillar att prata om den. Minnas och ivrigt dra den ena anekdoten efter den andra.

Men nu var ju personerna som man talade om också representerade av Ellinor Eriksson. Det var uppenbart att unga människor ska representeras av andra unga och att det är grupptillhörighet Ung som avgör när och varför vissa personer ska in på listorna till nästa val. Ingvar Carlsson sa uttryckligen att ”unga i Sverige måste känna sig representerade i politiken”.

Att vara besatt av grupper och identitetspolitiska analyser är knappast något S är ensamma om. I svensk politik är grupper allt – både vad gäller politiska analyser och förslag och när det gäller kommunikation. Kvinnor i beslutande församlingar beskrivs ofta som representanter för kvinnor och särskild politik tas fram för att tilltala väljargruppen kvinnor. (Man frågar sig varför kvinnor anses representera kvinnor och bara är intresserade av kvinnofrågor, medan män representerar sina väljare och kan vara intresserade av allt från social- till försvarspolitik.)

Ellinor Eriksson vidrörde detta, och det var en stund rätt uppfriskande och kul att glutta in genom titthålet. Hon påpekade att unga inte är en homogen grupp och att det hon kallade för ”exotifiering” av unga bygger på missuppfattningen att alla unga är på ett visst sätt. Så sant. (Detsamma gäller för övrigt kollektivet kvinnor som ofta beskrivs på ett högst stereotypt sätt.)

Men slutsatsen uteblev. I stället för att av konstaterandet om unga som en heterogen grupp dra slutsatsen att personerna i sammanhanget är mer intressanta än kollektivet, dimmade samtalet vidare om representation av gruppen unga och det specifika utbildningsbehov gruppen har. Om människor i en viss ålder inte kan betraktas som en homogen grupp kan de väl knappast representera varandra? I så fall kan ju vilken ung person som helst stå på S-listorna, de ska ju bara representera sin ålder.

Nåja. Gruppsökandet är vanligt i svensk politik, oavsett parti, men det hör särskilt väl hemma i S. I partiet och i styrelser representeras olika intressen. Det är facken och studieförbundet och de unga och kvinnorna och akademikerna och studenterna och de kristna och de icke heterosexuella etc. Till sluta har man identifierat så många grupper att det egentligen bara är en grupp kvar; heterosexuella medelålders män.

I den avslutande frågerundan tog Wanja Lundby Wedin ordet (jo hon sitter där än) och sammanfattade det hela på ett väldigt, vad ska man säga, folkrörelseresolut vis: ”Vi borde verkligen sätta samman ett PM om detta..”