Inbrott ska inte löna sig

Vad är statens mest grundläggande uppgift? Att värna den yttre och inre säkerheten, att skydda vårt samhälle mot våld och brott.

Var vill man känna sig trygg? På många platser, naturligtvis. Men absolut: hemma.

Vad ska man då säga om att bara fyra procent av bostadsinbrotten klaras upp? Att 24 av 25 kränkningar av människors hem förblir ostraffade, vilket rimligen sänder en stark signal till aktiva och potentiella förövare att risken att åka fast är minimal? Vi riskerar att hamna i samma läge som med bilinbrotten och börja behandla bostadsinbrott som försäkringsärenden.

Det finns inget annat att säga än att det är fullständigt bedrövligt och det är oacceptabelt att personer i ansvarig ställning försöker förklara bort det.

Jo, förresten, det finns en sak till: Om ansvaret för att reda ut den här sortens ”vardagsbrott” hade legat på en lokalt organiserad polis, hade det varit annat ljud i skällan. Hur tror ni att det gått för ett poliskommunalråd att bli omvald ifall inbrottstjuvarna på orten fick härja som de ville? Nu fördelar sig ansvaret mellan avlägsna länspoliser och ännu mer avlägsna riksdags- och regeringspolitiker.

En sammanslagning är på gång av de länsvisa polismyndigheterna till en gemensam nationell polis. Det behövs. Många brottslingar är nämligen så fräcka att de inte ens håller sig inom länsgränserna. Men centralism är inte hela svaret. När det gäller de nära hoten är det nära lösningar som behövs.